Bakom mina skygglappar har jag många stora problem. Som att hoppas på att skorna kommer innan lördag. Som att hoppas att någon orkar ta bilen ända fram till Globen på fredag, för jag hatar att åka kommunalt. Som att jag kikade in på Asos nu och såg en miljon smycken som jag vill ha. Men börjar jag kicka "add to shoppingbag" så tar det nog aldrig slut. Bättre att stänga ner och ta en dusch eller något. Så fina smycken, fina fina!

Utanför skygglapparna finns det andra problem. Lika stora. Som att fundera ut hur jag ska kunna visa att jag faktiskt är (hata det kommande ordet) "tacksam". Det verkar inte vara så lätt alla gånger. Jag städar, plockar undan, fixar mat, tar fucking ledigt från skolan för att kunna ta hand om hunden, jag tar bussen till stallet för att ta hand om hästen, jag hjälper till på alla tänkbara sätt jag kan, och det funkar bra. Tills jag säger ifrån om någonting. Då är jag otacksam, en som inte förstår hur bra hon har det. En som inte klarar sig själv, inte vet hur det fungerar i den "riktiga" världen.

Jag vet det. Jag vet faktiskt det. Men jag väljer medvetet att inte tänka på det, för jag tycker inte att det är roligt. Haha, ja så enkelt är det. Men om man börjar gräva ner sig i hemförsäkringar och ekonomi blir ingenting kul. Livet är ju inte direkt hemförsäkringar.

Det kan ju dessutom vara så att jag inte vill bo hemma, att jag känner att det skulle vara så mycket skönare att ha ett eget ställe där jag själv kan få väja vilka jag vill ha omrking mig. Jag kanske inte vill ha min familj runt mig, dygnet runt. Men att jag skulle säga det, det skulle vara samma sak som att vara otacksam.

Så lätt det skulle vara om man hade allt. Jag har mycket, men det är lite svårt att typ köpa en lägenhet samtidigt som jag pluggar.

Jag trodde inte att tacksam var detsamma som att hålla käften. Som att finna sig i de regler som sätts upp, att bli betraktad som ett barn som inte vet någonting. Som om jag inte håller koll på någonting. Jag trodde jag var smart, men ibland undrar man ju.

Sofia Mirjana Hatar ... Inlagd sill? Finns ingen synonym för snö som börjar på I? Fast jag älskar ju snö så det hade ju inte gått så bra. Inlagd sill passar då bättre eftersom att jag inte tycker om det. Jag kan inte säga att jag hatar det för herregud vem ödslar tid på att hata lite sill?

Nu har jag precis varit ute med lilla Dändymän. Han är så himla duktig! Nu gick han bara till bajset en enda gång och gick därifrån när jag lockade med honom. Sen kissade och bajsade han. Är inte det ganska sjukt egentligen? Vi är tre vuxna människor som diskuterar en liten hundvalps toalettsliga åtaganden. Men det är väl nödvändigt nu i början.

Lillegulle är med mig på övervåningen. Jag tänkte att han kunde vara här och sova medan jag pluggar men han är helt lyrisk över alla nya leksaker som finns här uppe. Ingen bra idé kanske. Fast han kan få förstöra ett par strumpor, just for fun.
Eller så kan han äta upp blommorna, för det verkar vara det roligaste en valp kan komma på.

Idag ska jag plugga, och w-o-h-o-w över det, jag har inte pluggat på jättelänge känns det som. Eller det känns inte bara som det, utan det är så. Så lyckat. Jag är ganska trött på franska just nu, det känns mera som om svenskan lockar igen, vilket jag aldrig trodde skulle ske.

Alltså hemlös, på franska. Fritt översatt typ, utan staaabiiilt hem. Det kan man ju säga att jag är idag. Eftersom att diverse orkaner bestämt sig för att besöka Sverige sitter jag här i vårt otäta hus. Alltså temperaturen är densamma inne som ute. Jag sitter här med blåa läppar och skakar och hackar tänder. Mitt hår frös efter duschen och rök kommer ut ur min mun.
Det blåser så mycket att vi inte får eld i kakelugnen och strömmen har gått.

Okej nej inte riktigt men det drar under ytterdörren och från mitt fönster! Och just det får mig att hacka tänder, för jag tänker typ att om det drar där på min högersida, så kommer jag att få minskad blodcirkulation i höger sida, och i och med det kommer jag att bli stel och få ryggskott. Jag och mina 60-åringstankar räds kylan.
Elementen jobbar på men i någon slags Stalin-anda går de bara upp i en viss temperatur. Som kanske inte alltid räcker.

Håhå jaja.

Idag var jag i stallet. Det var så himla mysigt, faktiskt. Jag tog in Saga och lät henne äta sin lunch samtidigt som jag gjorde i ordning henne. Det var alldeles tyst och lugnt, det snöade lite och var inte särskilt kallt. Sen red jag lite dressyr i ridhuset och det gick jättebra! Sen fortsatte hon att äta upp det sista av sitt hö och jag borstade och kammade och sen rullade hon sig och jag borstade och kammade igen, sen släppte jag ut henne igen. Nu står hon säkert och äter natthö. Eller sover i sin stora box. Världens mysigaste häst (idag).

Såja.

Den här texten skrev jag våren 2007 när jag gick svenska 1 på Stockholms universitet (jag är fortfarande kvar där...), i delkursen "Dagens språksamhälle", vilket är typ språksociologi. Läs och förfaras.

Enligt mig utspelar sig den här dialogen mellan ett par. Det är ganska självklart att man frågar sin partner efter bekräftelse på kärleken. Åtminstone är det så i det här fallet, då frågan ställs rakt ut: "är du kär i mig?(rad 5)". Det är ingen fråga jag skulle ställa till någon i min familj eller någon av mina vänner. Eftersom de känslor man hyser för familj eller vänner vanligtvis inte beskrivs på det sättet. Alltså förutsätter jag att den här dialogen utspelar sig mellan ett kärlekspar.

Den här typen av dialog är ju egentligen ganska tidlös, men med tanke på ordval, såsom: "Överhuvud";"förtvivlad" och meningen "Du för ju oväsen som en bangård", blir texten och innehållet något äldre daterat. För mig är de ordvalen något äldre och annorlunda jämfört med dagens. Dessutom är syntaxen något omvänd jämfört med dagens. Exempelvis: "Tänka kan du inte...(rad 31)". Idag skulle i alla fall jag säga: "Du kan inte tänka". Sammansättningen av orden är något föråldrad, eller så är det en dialog mellan ett äldre par, men det blir lite motsägelsefullt med tanke på att de flesta vuxna inte diskuterar på den nivån generellt sätt (även om det säkert finns massor av omogna vuxna där ute). Jag kan tänka mig att paret är någonstans mellan dryga 20 till 30 år.

Förmodligen utspelar sig den här dialogen i hemmets lugna vrå, eftersom att de flesta inte skulle dra igång en sån här diskussion eller ett sådant gräl på någon offentlig plats, eller bland vänner. Min intiution säger mig att "A" är en kvinna och "B" är en man. Den allmänna uppfattningen är ju att kvinnor ofta är mer nödgade att få muntlig bekräftelse på kärlek. Det som motsäger den teorin är att person "B" börjar prata om hur hemmet ser ut (rad 31) och det om något är ju något som kvinnor tenderar att göra. Därför känns inte dialogen speciellt naturtrogen eftersom att rollerna plötsligt bytts ut. Dock kan det självklart vara tvärtom, att det är mannen som ber om ömhetsbetygelser, men tonen hos "A" ger faktiskt ett mer kvinnligt intryck. Dettakan givetvis vara en riktig dialog, men med tanke på just det här ombytliga sättet "B" talar på tror jag inte det. 

Nog för att jag fortfarande inte skriver fulländade samtalsanalyser (har alltid varit asdålig på det), eller fantastiska texter heller för den delen, men det här. Det här! Det är h o r r i b e l t! Nog för att det finns massor, and I mean massor, att göra med texten i allmänhet, men lägg gärna märke till de fetade och understrukna partierna i synnerhet. "Nödgade"?!?! Å, skammen! Att jag lämnat in det här till en seriös professor på Stockholms universitet gör mig alldeles generad. I den grad att jag måste tänka på annat. Fy fan.
Inte för att jag är feminist, jag är verkligen inte det, jag är realist och väldigt för lika rättigheter utan att man ska kränka vare sig män eller kvinnor, men vad fan är det för gamla floskler jag grävt upp och dammat av i de fetade meningarna? Å, den skammen.

Det är alltid skoj att gå igenom gamla skoljobb! Det är det här jag får pengar för CSN! Usch så dåligt. Tur att jag är så jävla bra såhär ett och ett halvt år senare. Om jag bara korrläst.

Nighty

Jag sitter (nej jag ligger på mage) och tittar på Bröllopsform. För det första tänker jag på att det är ju töntigt att det ska vara typ hälsoprogram, typ Du är vad du äter, livsstilsprogram och psykologiprogram. Men det spelar ingen roll, inte nu i alla fall.

Jag kanske är naiv, kanske är det bara en blåögd 20-någonting som talar nu, men när de feta människorna som medverkar i programmet, liksom bortförklarar sina många extra kilon med att de inte "prioriterat" kroppen, eller att det bara hände. 10 kilo extra händer inte bara. Jag undrar om man verkligen inte ibland stannar upp och tänker att "man kanske inte ska äta godis varje dag?", eller om man reflekterar över att man inte rör på sig. Hur kommer det sig att någonting annat, som jobb, man eller barn blir viktigare än en själv? Alltså vad kan vara viktigare än sitt eget välbefinnande? Jag fattar ju att barn blir en riktigt stor del av ens liv, kanske hela livet. Och det är ju ingenting fel i det, men när slutar man tänka på sig själv? För hur stor del någonting har av sitt liv kan man ju inte glömma bort sig själv, det går väl inte?

Och sen, om man nu skiter i sig själv och sina fettceller kanske man inte ska ställa sig i TV4 och gnälla över att magen hänger över. Jag tycker inte att lagt kort ligger, man kan alltid plocka upp det och lägga ett nytt eller skita i det eller vad man nu vill göra, men man måste väl ändå förstå att man glömde någonting på vägen dit? Sig själv kanske?

Människor som inte tränar, någonsin, vad gör de istället? Kan man sova om nätterna, är man ens fysiskt trött? Människokroppen är ju som bekant byggd för träning, vårt skelett byggt för belastning.

Men det är ju i alla fall bra att de gör någonting. För vissa kanske det räcker att man kan själv välja att äta lite mera sallad, dricka mindre alkohol, skita i godiset - seriöst, det är bara jobbigt i maximalt två dagar. Andra behöver ställa sig i nationell TV och peta sig i fläsket för att man ska kunna sparka fart på sig själv. För att slippa känna att ögonen är det enda man känner sig nöjd med. Simpelt egentligen, ögonen går ju inte upp i vikt.
Människan är en lat jävla varelse.

Alltså jag är en trött människa, det vet de flesta. En kompis sa en gång till mig att jag sov när man än ringde, på morgonen, på dagen eller på kvällen. Oh well, jag gillar att sova.
Jag verkar gilla att sova så mycket att jag idag somnade på köksgolvet bredvid hunden och sov där i 40 minuter. Det var jättekonstigt. Eller mest var det ganska skönt att sova lite middag. Jag powernappade så intensivt att jag bara la mig ner där jag var, hann inte ens gå upp till min säng. Det sparar ju tid, om inte annat. Golvsoverskan.

Idag var det skola som vanligt. Skulle jag ha jobbat tre dagar i veckan skulle jag varit överlycklig, vilket mys! Men att behöva gå i skolan tre h e l a (nej inte ens hela)(inte ens halva) dagar i skolan gör mig djupt nedstämd. Jag fattar inte hur barnsligt bortskämd jag är. Men det är skönt att gnälla. Det finns någon ventil hos mig som jag måste lufta då och då, annars spricker jag av uppsamlat gnäll och surheter.

Jaha. Hunden kissar på mattan och äter kattbajs när man går ut med den. Valpis älskar kattbajs. Vi har ju en nöd-låda för katterna, och den får man ju se till att hålla ren, men jag kan ju för fan inte mocka hela världen. Jag lär ju bli så illa tvungen. Men han är fortfarande så söt att man dör, så det gör ingenting. Än så länge mohoho.

Jag vill säga att jag är väldigt berest. Idag tog jag mina grejer och åkte till Uppsala. Jag var där i en och en halv timme. Under fyrtiofem av de nittio minutrarna skrev jag en omtenta. Fucking A, fuck yourself. Omtentan jag har gjort typ tre gånger innan. Min hjärna har själv konstruerat en förbannelse och lagt den över Uppsala universitets grammatiktenta. Det blir bara mörkt och blurrigt när jag tänker på det. Det går inte så bra när jag gör den.

Fransk grammatik? Javisst. Tyvärr har det bara blivit så nu - passande nog - att jag tänker på franska. Oh well. Svensk grammatik på Stockholms universitet? Javisst, på andra försöket.

Jag tror faktiskt att det bara är psykiskt, jag tror verkligen, på allvar att jag inte kommer att klara det. Och hur bra går det då? Inte så jätte, va.

Slut efter mitt resande (jag sprang ikapp tåget på stationen i Uppsala, men alltså typ. Konduktören fick dra upp mig medan jag sprang bredvid) åkte jag hem (med resten av hela världen på bussen) och sov en halvtimme innan jag skulle till stallet och plocka in hästarna och pussa på le mien.

Nu sitter jag här med en mage som står i precis alla möjliga hörn. Så trött är jag att man kan tro att det är ett gammalt russin som kommer släpandes. Dags att dormira.

Tata

Haha det låter som titeln på Göran Perssons bok. "Min väg"....

Men jag är ju sådan som oftast nästan alltid får som jag vill. Så därför fick jag idag ett mail som mamma vidarebefodrat till mig om en liten tävling som äger rum den 6e december. Lite träning. Så nu fick jag som jag ville!
Tur har jag, tur har jag!

Snart ska jag meddela mor dåliga nyheter. Jag tappade bort hennes fina, fina brosch. Den som är från Italien. Som jag fäste på min jacka i morse och tyckte att jag var så jävla snygg. Nu kan den vara var som helst. Si j'étais maman, je voudrais me tuer. Jag hoppas jag får överleva.
Inte för att jag tror att hon blir arg, vad finns det att bli arg över? Men den var så gammal, broschen, att jag inte kommer kunna ersätta den. Den hade nog stort affektionsvärde för henne. Jävla mig. Mitt lilla pucko.

Alltså jag hittade billiga flygbiljetter till Paris i december. Tänk att julklappshandla där! Jag borde åka till Paris, jag måste åka till Paris. Men jag har sådär lust att åka själv. Jag får leta upp någon annan som också älskar Paris. Och någon som jag tycker om. Hahaha romantisk weekend i Paris. Jo visst, det skulle vara någonting det!

Faktiskt så vill jag åka. Men det är mycket jag vill, som att... ja mycket. En hopptävling skulle inte vara helt fel nu. Men jag tar en sak i sänder, med hoppträningen först den 14 november. Såja.

Jag ska strax kila iväg till le school, men först måste jag leta rätt på lilla barn-katten, hon har sprungit iväg igen. Jag har börjat anta att hon inte vill bo med oss?
 
Storkattan ligger bredvid mig här. Mysigt. Jag vill också bara ligga i sängen hela dagen. Istället blir mina lungor erbjudna frisk luft. Och avgaser. Det måste ju vara nyttigare att ligga inomhus.

Sådär jag, iväg och kolla posten nu, man vet aldrig när amerikaarvet trillar in!

Så även detta höstlov, som varat i nästan två veckor. Två hela veckor har jag haft på mig att plugga och ligga före. Jag har istället legat i sängen. Jag har en enormt välfylld tvättkasse där säkert många skatt-plagg ligger gömda och smutsiga, men orka tvätta gör jag inte. Det är ju så tråkigt. Det är ju så tråkigt att plugga också. Det är desto mer vällustigt att ligga och typ lösa korsord i sängen. Eller vara i stallet. Eller gå på bio. Eller dricka lite drinkar. Lite sånt. Städa, plugga och tvätta hör inte till vällustigheter. Tycker jag då, men jag är ju bara en person. Typ.

Imorgon är det dags för skola och jag vet vad jag ska ha på mig, alltid en trygghet. När krig drar fram över världen väljer jag ut morgondagens kläder. Det blir krig i mitt huvud när jag inte vet vad jag ska ta på mig. Full av viktiga tankar, det är jag.

Men. Liksom. Jag pluggar för MIN skull så att JAG ska kunna göra det JAG tycker är roligt. Jag tänkte, kanske man borde göra någonting för liksom resten av världen. Men...nä. Jag tycker inte att det är roligt och om jag inte tycker att någonting är roligt  vill jag heller inte göra det. Den tanken är ju ganska förminskande. Enkel människa full fart framåt i livet som enbart uppfyller ett krav: det är roligt. Liksom är man inte en ganska enkel människa då? De absolut allra flesta jag känner vill ju såklart hellre vara lediga än jobba, ha många miljoner på banken för att göra saker de tycker är skoj. Men också de allra flesta fogar sig med tanken på att livet inte alltid är så jävla roligt, man måste jobba, man måste plugga. Och jag går runt som ett barn och gör stora ögon över att man inte alltid är ledig på sin födelsedag.

Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna ha ett jobb där jag måste infinna mig på en viss tid och sluta på en annan. Jag vill jobba när jag känner att jag kan det, när jag har någonting att ge, och någon slags kreativitet infinner sig ju inte på klockslag. I alla fall har inte jag lärt mig det.

Men! Jag tycker att det är roligt med uppnådda mål, därför vill jag ju plugga, få bekräftat av den lilla klick som utsetts för att bedöma riktigheten i ens kunskaper att det man lärt sig, kommit ihåg, är rätt. Även om jag tycker att principen är fel (jag avgör vad som är rätt och fel, eller hur?) så har jag faktiskt fogat mig i att det är den vägen man ska gå. För lättja är ju givetvis ännu en av mina egenskaper, och att välja den enklaste vägen är en självklarhet. Man kan byngla och värja sig och stå i, men då blir det ju bara så mycket mera jobb. Och mindre tid till att ligga och lösa korsord i sängen.


Idag har jag: Flyttat hästens alla accessoarer och givit lite kärlek till hästen. Jag har även tagit en 80 minuters körlektion som gick bra. Jag var så nervös. Helt löjligt. Det blir nog bättre till nästa gång.

Imorgon ska jag: Ju till skolan. SU en tisdagseftermiddag är ingenting man vill missa.

I veckan ska jag: Plugga till den kommande resttentan som skall avnjutas kall (en hel del tid har ju gått) i Uppsala. På fredag avgörs det.