Jag kom på varför jag hatar att fira min födelsedag. För att det inte finns någonting att fira. Den 30 november är det ju någon sån här nazisttjohej och ingen gillar den här dagen. Jag upprepar: ingen gillar den här dagen. Knappt jag själv. Vad firar man liksom? Att jag varken mot eller med min vilja blev till? Att jag fixat ännu ett år på den här fruktansvärda platsen kallad jorden?

Jag kom på varför jag hatar att fira min födelsedag. För att den intresserar varken mig, inte heller någon annan. Löften som inte infrias. Förhoppningar som aldrig blir verklighet. Bara ångest. Vill inte.


Från och med i år ska jag se till att antingen vara väldigt långt bort från allt (tänk ensam bergstopp i jäkla nånstans) eller vara helt ensam. Gärna kombinerat, också.

Jag sitter själv i ett hus med andra och tittar på Tv4-nyheterna. Saffran kostar 24 000 kronor per kilo. Då vet jag. Första advent, söndag den 30 november, försvinn och kom aldrig åter.