Jag har precis läst Per Ledins uppsats "Den skenande spårvagnen: en sociosemiotisk stilanalys av en nyhetsberättelse i tre kvällstidningar", från 1993. I: Språk och stil.
Till skillnad från alla andra (säkert med undantag från vissa) artiklar i den tidskriften var den här riktigt intressant. Ledin skriver på ett avslappnat men ändå korrekt och kunnigt sätt som gör att man faktiskt upplever en slags spänning i uppsatsen. Inte spänning i bemärkelsen thriller eller så, men man vill veta vad hans analys kommit fram till. Mycket bra.

För ja juste, i didn't tell you? I fredags, klockan typ 21.00 fick jag veta att mitt råmanus till min uppsats inte var godkänt. Och det nya manuset ska vara inlämnat imorgon måndag klockan 14.00. Tack. Det var snällt kära handledare. Det ger mig verkligen en ärlig chans att förbättra mitt arbete. För 48 timmar är väl ingen match? Jag känner inte alls för att börja gråta och ha sönder viktiga saker. Helst vill jag liksom bara ha sönder mitt fönster eller typ TV:n. Men vi glömmer ju inte, jag är ju en VUXEN människa med ordentliga och noga kontrollerade känslor, så jag sätter mig själv i ihärdigt arbete istället.

Jag hade faktiskt tänkt att gå C-kursen. Tänker jag det nu? Fet chans. Aldrig i livet! Som han i "Ondskan" skulle ha sagt. Jag utsätter mig absolut inte för en kandidatuppsats. Hellre ger jag bort min lilltå. På allvar. Om det stod mellan att skriva en kandidatuppsats och en bortklippning av lilltå väljer jag utan att blinka bort min lilla lilltå. Man kan gå utan den.

I alla fall drog jag en väldigt snabb repa i stan, först fika på sjuelvan för att vänta in bibliotekets öppning, sedan kopiering av artikeln, därefter inhandlandet av ett par knästrumpor på Lindex och slutligen inköp av nya Harry Potterboken. Jag hann läsa 70 sidor innan jag var hemma. Rekord. Jag älskar den redan. Nu ligger den på mitt nattduksbord och glänser. Jag fluktar på den lite då och då men någonting i mig säger att jag måste fokusera på uppsatsen. Hinner ju egentligen inte ens med det här. Hej å hå och en flaska med rom. En liten bild på mig från idag. Skitsnyggt med dunjacka till kjol, men vad göra när det regnar?

Det är kul att gå ut, jag tycker det. När man väl hittat det man ska ha på sig och sedan gör sig i ordning samtidigt som man sippar på en drink och lyssnar på bra musik, för att sedan ta en taxi och möta upp sina kompisar, det är riktigt roligt!

Tyvärr finns det de som gör nöjet lite mindre...kul. Jag förstår inte riktigt attityden vissa människor har när de går ut. De tror att de är king of the world och beter sig på ett sätt som verkligen inte är trevligt. Jag har massor av blåmärken på axlar och höfter för att folk inte kan stå själva utan slänger sig in i den som är närmast. Det är ju knäppt!
Därefter finns det även de som verbalt uppför sig som frågetecken. Vi träffade ju som sagt Lovisas arbetskamrater och de var trevliga, men det fanns en kille som var väldigt märklig. Vi hade inte ens hälsat när klockan var närmare två, så Lovisa presenterade oss för varandra och det var väl inget märkvärdigt. Vi sa hej och sedan vände jag mig om för att lyssna på vad Lovisa och hennes pojkvän pratade om. Då ropar plötligt den här killen i mitt öra någonting i stil med: "Alltså om du ska prata med mig bara för att jag är singel så är du ju lite fel ute, alltså bara så det inte blir några missförstånd". Eh, que? Come again? Jag förstår ingenting och ber honom ta det där igen och då sa han: "Äää det orkar jag inte, det verkar omständligt". Jaha. Um. Okej. Så han utgick från att jag tyckte att han var hur het som helst (nja... benrangel är ju inte riktigt min stil), eller att jag bara tände på allt som inte hade en flickvän (som han tydligen har!)? Så oemotståndlig är du inte riktigt lilla vän. Hur konstigt som helst.

Sedan, i garderoben när jag ska hämta ut min jacka och väska, står det en vakt där och hjälper garderobskillarna, så han tar hand om min "beställning" och jag ropar lite vänligt att min väska var där nere, för han såg lite rådvill ut, men då fräste han bara: "Men jaja lugna dig!!!". Men jaha missförstånd igen. Jag ville vara snäll men det hade jag inte så mycket för. Och slutligen efter det går jag och Linda ut på gatan för att ta en taxi, och precis utanför entrén står det en kille och en tjej och dansar något slags pardans (men fråga mig inte varför, palla), varpå tjejen snurrar ut i en liten piruett som olyckligt nog landar precis på mig. Då hade jag fått lite nog av det hela och vrålade: "men för i helvete se dig för!!!", vilket följdes av ett: "men luuuugna dig tjejen höhöhö". Mmm jättekul.

Till slut var jag i alla fall hemma och genomförde som sagt en mindre operation på mig själv. Spännande värre.
Men trots allt är det ju kul att gå ut. Det är bara väldigt lätt att glömma det ibland i Stockholm.

Imorgon väntar ett besök på Stockhoms stadsbibliotek för hämtning och kopiering av en artikel ur Språk och stil (inte den där jävla tidskriften igen) plus inköp av den senaste Harry Potterboken. Med mig på dagsutflykten är min nya plisserade flickskole-kjol i grå- och vitrutigt. Helt underbar.

Tata.

...fast för ett fylleinlägg krävs det ju att jag vore full. Tyvärr är jag ju inte det, för det är inte riktigt min kopp te.

Jag har haft en väldigt trevlig kväll i alla fall, trots en del bakslag. Jag, Hanna och Hannas jobbarkompis Martin mötte upp Lovisa och hennes arbetskamrater på Nox, och volymen på musiken (det var Jonas Litcher som spelade) var helt bisarr, det var så fruktansvärt högt! Alla verkade vara på topp och jag tog det lite lugnare ikväll. Efter Nox gick vi till Hell's kitchen och det var...helt okej. Faktum är att musiken var extremt hög där också, och det var som att mitt hjärta gick i samma takt som basen, och jag var livrädd att det skulle stanna när musiken gjorde det (man har väl hört historier). Alla drog efter ett tag, och jag var jättesugen på att dra redan vid halv två, som de andra (men jag vet, toffelhjälte - till min säng dvs.).  Tyvärr (tyvärr?) ville Lovisas jobbarkompis Linda stanna kvar och hon kom med en exklusiv bekännelse: "Assååå... jag e aspaaackaaad!!!!). Jag: "Ehhhehehe....mmm....". Så vinglar hon ner för diverse trappor och är fruktansvärt jätteöverförfriskad och svajar i takt med någon musik hon verkar höra i sitt huvud, samtidigt som hon flörtar med någon kille som jag inte riktigt ser. Mina 12 cm klackar börjar vid den här tiden smärta något (04.30) så jag tar av mig dem.

Vilken bra idé!!! Jag har ägnat den senaste halvtimmen åt att med en pincett plocka ur glasbitar ur mina fötter eftersom att jag var väldans smart så jag tog av mig skorna. Det är väldigt små glasbitar vi talar om här. Totalt misslyckat.

Nu är klockan halv sex på morgonen och det är verkligen dags för mig att sova. Imorgon väntar stallet och intag av hästar. Kan man känna sig stressad över sömn?

Jag tillhör tyvärr den skara av människor (tjejer?) som har svåra issues med vad jag ska ha på mig innan jag går ut. När jag hade det som allra bäst fanns inte den problematiken.

Jag kommer ihåg när jag var i Bryssel och hälsade på en tjejkompis, jag blev helt galen på henne för varje kväll när vi skulle gå ut, fanns det ett nytt problem som hon gnällde över i typ två timmar innan jag bara slutade säga emot ("nej, din rumpa är inte för liten(?)", "nej dina bröst är inte för små", "ja du är jättefin"), och då brukade hon skärpa sig och ta på sig någonting av sina fantastiska plagg. För den här tjejen hade en garderob som var helt fantastisk (Diorskor "ja mamma köpte dem till mig, som en sommarpresent liksom"), miljoner fina partytoppar i slinkiga material och vrålsnygga jeans, handväskor (Gucci, Fendi, Dior you name it). Jag å andra sidan hade med mig en litenlitenliten resväska som jag packade i panik samma morgon som jag skulle åka. Och jag kunde inte riktigt låna alla hennes fantastiska kläder för hon var en liten lycklig pygmé, smal som en sticka (hon hade fantastiskt tjockt, långt och svallande hår också, såklart).

Jag tyckte att det var så konstigt att hon klagade så fruktansvärt mycket på hur hon såg ut, hur fula kläder hon hade och värst var det när hon botaniserade bland sina fina, ärvda diamanter och övriga juveler. "Vaaad ska jag haaaa". Jag tyckte att det var jävligt irriterande och jag lovade mig själv att aldrig bli sådan.

Tills nu. Idag finns det inte ett enda klädesplagg i min (stora) garderob som är snyggt. Allt är jättefult, töntigt och sitter illa. Jag kör också på devisen att det är JAG som ska passa kläderna, inte tvärtom. Så om någonting gör att jag ser ut som en gravid sjöko blir jag jättejättearg på mig själv och undrar varför inte TV-shop har börjat sälja något slags akut fettsugningsapparat. Önskar att vi hade silvertejp hemma som jag kunde vira runt min feta midja (som inte alls är fet, det vet jag, men just då är den det, ok?) så att mina jeans passar. Jag har ett par underbara och sköna Sevenjeans som jag älskar. Och när jag köpte dem var de till och med alldeles för stora, jag köpte 25:or, och gick runt och grämde mig för att jag inte köpt 24:or eller 23:or. Idag sitter de tajt. UUUUHHHH!

För ett tag sen skulle vi gå ut. Jag provade kanske alla plagg i min garderob, min systers garderob plus en kompis garderob (som höll till i en resväska). Till slut började jag typ gråta och blev asförbannad och vrålade att jag skiter i jävla skit Cafét och Solidaritet är i alla fall det värsta stället i hela världen och jag vill inte gå ut! Så drog jag på mig mina myskläder och tog ett stort glas vin och satte mig ner och tjurade. Min kompis försökte liksom peppa mig, men min syster som är van vid det här cirkusnumret sa ingenting och blev bara vackrare och vackrare ju mer hon fixade och piffade, i samma takt blev jag fulare och fulare och töntigare och töntigare och surare och surare, tills det nästan var dags att åka. Då blev jag så jävla arg på mig själv att jag drog på mig den närmaste klänningen, sminkade mig, hällde i mig mer vin, fixade håret och drog. Utan att tänka. Sen hade jag också väldigt trevligt. För after all, jag älskar Cafét, och det är ju störtlöjligt att hålla på som jag gör, men jag har en liten (stor) femåring i mig som alltid kommer fram i de minst lämpliga situationer.

Som nu. Sen i kanske tisdags har jag funderat på vad jag ska ha på mig ikväll. Faktorer som spelar in:

- Jag ska träffa Lovisas alla jobbarkompisar
- Jag vet inte vilka de är (även om det inte har någon betydelse, jag veeeet)
- Jag vet inte vart vi ska
- Jag vet inte vad det blir för väder, just nu är det regn och det känns ju sådär
- Jag har tänkt på alla kläder jag någonsin har haft i min garderob, och förkastat dem
- Jag sydde in en jättefin kjol, men klantade mig så idag när jag skulle stryka den såg jag att sömmen började repa sig. Det krävdes typ väldigt mycket vilja (vin är inte så okej på förmiddagen liksom) för att jag inte skulle börja gråta och slita av mig håret.

Vad ska jag ha på miiiiiiiiiiiiiiiiig?! Aaaaaahhhhh! Hittills har jag kommit fram till ett halsband som jag typ ska bygga en outfit av... Great. Kan man gå naken?

Hahaha nu är vår bil i alla fall hittad! Den hittades i....Hägersten. Så den som känner igen sig i att ha stulit en bil och ställt den i....Hägersten, skäms! Shame! Pinsamt ju!

Fast det är inget fel på Hägersten.

Annars undrar jag hur mycket ångest en människa kan samla på sig? Hur länge ska jag behöva våndas över min uppsats? Till den 29e november, skulle jag gissa. ÅNGEST! Varför blir den så dålig? Kan det vara för att jag är så dålig? Nääääh?!

Jag kan inte riktigt förstå vad som egentligen hänt med mig själv. Ingenting allvarligt dock, men jag är så omotiverad och trött. Inte på allt, utan bara i skolan. Och det har att göra med att jag tycker att allt jag presterar i skolan är skitskitskit.
Förut var mitt självförtroende (det där som man hade när man var 18 och vägde 47 kg) som bortblåst, men nu är det tillbaka igen, tänk vad några kilo mindre kan göra! Fast det har nog inte bara med det att göra tror jag. Eller kanske visst. I alla fall.

Men vad gäller skolan, så har jag inget som helst självförtroende alls! Förut, förra terminen och i Uppsala tyckte jag att jag var så jävla bra, att jag var bättre än alla andra och förstod inte varför de hetsade upp sig så över ingenting. Nu går jag runt och bara hatar allting jag skriver, vare sig det är en uppsats eller ett tal. Jag ser de andra framför mig, hur de skrattar när de läser mitt första utkast till b-uppsatsen, jag jämför mig med de andras inlägg och ser hur barnsligt och fult och fel jag skriver. Töntigt. En tjejs första utkast är på tio sidor. Mitt är på fem eller sex. Bara en sån sak.

Jag förstår inte varför det blivit såhär?! Förut var jag ju så himla nöjd med allting. Kanske verkligeheten har kommit ikapp mig och fått mig att inse att jag skriver jättedåligt och att jag istället borde plugga till djurskötare eller rörmockare? Någonting ska man ju bli liksom. Skriverier verkar inte vara min grej. Jobbigt att spräcka bubblan.

Pinsamt.

Sitter just nu med Fanny i luren, fast jag lyssnar på Lars Winnerbäcks konsert i Luleå. "Här i bland ruinerna.......". Fanny är snäll som låter mig snylta. Synd bara att jag inte har en supertelefon som pallar galet skrik från publiken. Aaaaah varför är jag inte där för??? Ångeeest! Hoppas någon bra låt spelas som "I dina ögon" eller...åååh nu kommer en sååå jävla bra låt: "Jag är hos dig igen". Herregud vad fan gör jag här med mit dåliga b.uppsats? "Kan du höra ditt skratt..." 

Hahahahaha! Vår bil har blivit stulen! Och allt vi i familjen gör är att vika oss av skratt. Så enkelt, så verkligen simpelt!
Min kärakära mor jobbar på en anstalt. På denna anstalt finns det en verkstad. Vår bil blev besiktigad häromdagen, något skulle bytas. Mamma är en handlingarnas kvinna, så hon tog bilen till ovan nämnda verkstad i morse.

Ett par timmar senare: ett telefonsamtal. "Han är borta!!! Och bilen med!" Mamma: HAHAHAHA!

Det är ju så enkelt. Klart man tar bilen och sticker. Konstigt att ingen tänkt på det tidigare. Eller det har de nog gjort, men inte vågat göra slag i saken. Hihihi.

Lyckligtvis fanns det inga värdesaker i bilen, lite sporrar, schabrak och hundfiltar. Kanske någon lampa till strålkastaren. Det stinker häst där inne. Värre är ju när jag glömmer min plånbok i den, som jag ofta lyckats göra.

Hela familjen skrattar och verkstaden skäms. Det göööör ingenting! Det är ju bara en BIL! Vi har ju en till för övrigt. Men det spelar ingen roll! Det hade ju varit hundra gånger värre om det hade hänt mamma någonting. Men jag gillade den bilen... Fast ingen vidare flyktbil är den, kan jag säga. Det var vår stallbil och den gör väl 0-100 på sisådär två timmar. Lycka till.

Jag röstar på att bilen är tillbaka innan dagen är slut. Kom igen nu, polisen! Jobba!

Ja, de som inte förstår vad uttrycket betyder ÄR i själva verket uttrycket. Jag förstår mig inte på folk som är totalt frånkopplade från kunskap. Små blåsta brudar som typ röker när de är 12 och allt de helst önskar ur livet är en Fjällräven och ett ligg. Ungefär.

Det är ganska pinsamt att folk idag inte inser vikten av utbildning. Alla har ett slags föreställning om att de kommer att hamna på Vecko Revyns omslag och kanske ha en sexspalt. Ingen behöver utbilda sig. Problemet är bara att om du inte har någon utbildning blir det inget jobb. Eller jo, jobb blir det men då blir det nog nöja sig med att vika kläder, eller packa varor.

Man kan ju undra var denna självklarhetsteori kommer ifrån, att man liksom får jobb och blir Donald Trump utan att utbilda sig. Min alldeles egna, personliga hypotes är att de har framtidsdrömmar som liknar Natacha Peyres. Och varifrån får man sina framtidsdrömmar? Från sina föräldrar. Inte sällan har de som pluggar på universitetet föräldrar som också har pluggat på universitetet. De som lyser med sin frånvaro är de som har föräldrar som inte pluggat vidare, förutom på Komvux då. Därför är det sorgligt att föräldrarna ingjuter någon slags föreställning om att man inte behöver plugga på universitetet, jobb finns ändå. Det är ju någonting som förs vidare till nästa generation och rätt vad det är, är vi tillbaka till Ignorance is a bliss-generationen. Ett land med puckon som inte fattar någonting. Som önskar mest av allt en natt på Café Opera, men som inte kommer in för de fattar inte att Savannbyxorna föll med muren ungefär. Fast de kommer inte att veta vad murens fall är för någonting. De gick ju aldrig på historialektionerna.

Nötter.

Jag har alltid tyckt om att veta hur folk uppfattar mig. Ofta när jag träffat en kompis kompis frågar jag min kompis vad kompisen tyckte om mig (invecklat...). Inte för att jag är sjukt självmedveten eller nervös över att ingen ska tycka om mig, utan det är för att jag undrar om min spegelbild är densamma. Om andra uppfattar mig så som jag själv uppfattar mig.

Mer sällan än ofta stämmer inte bilden. Jag får höra att jag uppfattas som snobbig eller dryg, men det har ju egentligen bara med blyghet att göra! På senare tid har jag hellre valt att inte säga någonting alls än att babbla på om vad som helst. Det om någonting är jobbigt och får folk att tro att jag ser ner på dem. Som sagt, är det inte så.

I helgen nu när jag var hos min barndomsvän Hanna så blir det väldigt lätt att man faller in i sina gamla roller. Fast jag har på något sätt lyckats ta mig ur min roll, fast helt ifrån den kan jag inte gå, eftersom att den bildades av mig själv och mina egenskaper. I alla fall tog jag på mig min pälsmössa och Hanna utbrast: "Men herregud, det där är verkligen inte du!". Inte jag? Tänkte jag. Vadå inte jag, jag älskar ju den här mössan. Då kom jag att tänka på att om man umgåtts med någon i över tio år, har man ofta kvar bilden från när man var liten, den uppfattningen sitter ju kvar. Hanna kan inte se att en pälsmössa är jag, för när vi mindre hade jag på mig en ljusblå dunjacka och struttade runt i Timberlandkängor. Och det är ju den personen hon ser.
Föga förvånande är det ju att vi sällan reviderar den bild vi har av våra vänner. Dessa roller bildades en gång och de kommer alltid att hänga med.

Därför är det alltid kul att träffa nya människor, för de har ju ingen bild av mig ännu. Jag kan vara den jag vill att de ska uppfatta mig som (alltså inte som att hitta på någon personlighet), men så småningom har även de en bild av mig, en som inte kommer att suddas ut. Inte ens om tio år.

Jag undrar varför det är svårt att förmedla min spegelbild? Jag kan bara anta att det är för att min spegelbild förändras varje dag. Från en dag till en annan kan någonting nytt tillföras mig som gör att min personlighet tar till sig det och att jag därmed inte förändras, men ändrar riktning, någonting som jag förmodligen kommer att göra många gånger till.

Igår var det fest. Her.re.gud vilket kaos det blev. Jag var lyckligtvis inte inblandad i det (självklart). Vi började hemma hos Hanna och det var länge sen tjejerna var samlade. Det var jag, Hanna, Lovisa och Linnéa. En person saknades, eller nej, saknades kan man ju inte riktigt säga, men hon var inte där i alla fall.

Vi satt och drack lite och pratade och hade verkligen jättekul, det kändes som om vi var fjorton igen, det gör det alltid när vi ses. Även om kanske samtalsämnena har bytts ut. Senare kom Martin, Micke och Carro och efter det åkte vi till den sk. festen. Efter ett tag bröt helvetet loss, Hanna freakade ur på en stackars liten 15årig tjej, som senare hoppade på Hanna och gick lös med naglar, rivandet av hår och allmänna saker som ger exempelvis en fläskläpp. Som tur var hade jag och Lovisa åkt hem då. Inte riktigt någonting jag vill bevittna.

Nu är det plugg som gäller, tenta imorgon! Yeeey! Eh..