Jag har alltid tyckt om att veta hur folk uppfattar mig. Ofta när jag träffat en kompis kompis frågar jag min kompis vad kompisen tyckte om mig (invecklat...). Inte för att jag är sjukt självmedveten eller nervös över att ingen ska tycka om mig, utan det är för att jag undrar om min spegelbild är densamma. Om andra uppfattar mig så som jag själv uppfattar mig.

Mer sällan än ofta stämmer inte bilden. Jag får höra att jag uppfattas som snobbig eller dryg, men det har ju egentligen bara med blyghet att göra! På senare tid har jag hellre valt att inte säga någonting alls än att babbla på om vad som helst. Det om någonting är jobbigt och får folk att tro att jag ser ner på dem. Som sagt, är det inte så.

I helgen nu när jag var hos min barndomsvän Hanna så blir det väldigt lätt att man faller in i sina gamla roller. Fast jag har på något sätt lyckats ta mig ur min roll, fast helt ifrån den kan jag inte gå, eftersom att den bildades av mig själv och mina egenskaper. I alla fall tog jag på mig min pälsmössa och Hanna utbrast: "Men herregud, det där är verkligen inte du!". Inte jag? Tänkte jag. Vadå inte jag, jag älskar ju den här mössan. Då kom jag att tänka på att om man umgåtts med någon i över tio år, har man ofta kvar bilden från när man var liten, den uppfattningen sitter ju kvar. Hanna kan inte se att en pälsmössa är jag, för när vi mindre hade jag på mig en ljusblå dunjacka och struttade runt i Timberlandkängor. Och det är ju den personen hon ser.
Föga förvånande är det ju att vi sällan reviderar den bild vi har av våra vänner. Dessa roller bildades en gång och de kommer alltid att hänga med.

Därför är det alltid kul att träffa nya människor, för de har ju ingen bild av mig ännu. Jag kan vara den jag vill att de ska uppfatta mig som (alltså inte som att hitta på någon personlighet), men så småningom har även de en bild av mig, en som inte kommer att suddas ut. Inte ens om tio år.

Jag undrar varför det är svårt att förmedla min spegelbild? Jag kan bara anta att det är för att min spegelbild förändras varje dag. Från en dag till en annan kan någonting nytt tillföras mig som gör att min personlighet tar till sig det och att jag därmed inte förändras, men ändrar riktning, någonting som jag förmodligen kommer att göra många gånger till.