Får jag lov?
Jag kan i alla fall meddela att höstlov är ju jättekul. När det bara är jag och en till, syrran, som har det. Vi åker omkring här hemma som två osaliga andar och vet inte riktigt vad vi ska göra. Jag är förkyld, snart död och hon pluggar och är duktig. Jag pluggar typ en halvtimme per dag och verkar tro att det ska räcka.
Sen har jag tänkt mig en utgång på fredag. Alla andra har tänkt sig en utgång på lördag. Jag jobbar söndag. Jaha. Platt. Jag som har en ny kjol och allt. Fast jag har också en väldigt täppt näsa så utgång är inte att tänka på, än mindre att ta på sig kjol när det blir minusgrader ute.
Fan vad tråkigt jag har.
Gör nåt då
Men jag måste verkligen plugga. Så hopplöst.
Hallå?
Sen tänkte jag ringa till kära Uppsala universitet (världens bästa), men kåren vill inte svara. Och jag tycker att det känns ganska angeläget att veta om jag ska betala in kåravgift eller inte till den förestående tentan. Jag antar att jag får sväva i ovisshet ett tag framöver. Ingenting jag inte är van vid! Typ.
Idag mår jag minsann bättre. Jag vet att en hel dag i sängen med avbrott för att äta gör att man blir frisk. Så nu sitter jag här och avlslutar min frukost och löser DN:s fredagskryss och SvD:s vanliga kryss, en tant i 20-någonting-förpackning. Jag gillar det. Det värsta är att jag lärt mig korsordsorden, som att "Zoladam" är Nana och olika vanliga kemiska beteckningar. Jag vet inte, är det allmänbildande eller fördummande? Jag intalar mig det första.
Nu väntar jag bara på att kåren i Uppsala ska svara, sen ska jag plugga, städa och fixa.
En Katt den har tre kanter
Tre kanter har min katt! Och har den ej tre kanter, då är det ej min katt!
Det nya tillskottet är inte så nytt. Men sött för det. Hon kommer när man ropar och kryper upp i armhålan när man ska sova. Hon är lite som kärleken i mitt liv. Så långt man kan komma i alla fall. Eller nej, det var fel, så långt jag kan komma. Herregud.
(Bara en liten parentes på det - det är dirkekt pinsamt när folk frågar om jag träffar någon. För häromdagen var det någon som sa: ja men träffade inte du...han...den där. Och jag inser inte vem det är hon menar. För mitt minne sträcker sig tyvärr inte tillbaka till tidernas begynnelse. Jag träffar... knappt mina vänner, knappt min häst och verkligen inte alls någon av det motsatta könet. Det skulle vara busschafförerna, men det räknas väl inte som en dejt? Jag är rädd att det snart kommer att börja göra det)
Här är hon!
Haja gulligheten på den här lilla bebban. Jag försöker härma hennes sätt att njuta av livet. Det är svårt när man reser med SL varje dag och tvingas stå i köer och bära tunga handväskor på axeln. Det ger inte riktigt samma feeling som att ligga i sängen på ett duntäcke och kurra. Jag ska lära mig att kurra.
Sjukdomstillståndet oförändrat.
Den inbillningssjuke
Jag har bara en stor fråga i mitt liv. Många små, men de är av ringa art, såsom vad som ska ätas till middag och när jag ska hoppa hästen.
Den största frågan som är ständigt aktuell är: O DU STORE, VARFÖR BLIR JAG ALDRIG FRISK?
I Fränce var jag aldrig sjuk. Inte alls, inte en snuva.
Så kommer jag hem och rivstartar med typ lungTBC. Sen blir jag frisk, för att för övrigt få magkatarr, för att sen på det bli förkyld. Sen var jag frisk i ganska precis en vecka. För att bli förkyld igen! Och nu ligger den där och lurar under täcket, förkylningen, väntar och bidar sin tid. Vilket verkar vara nu.
För fa-an, varför blir jag inte frisk och pigg?
Jo, jag vet varför. För att jag åker smittosnöret varje dag. Tunnelbanan. Det är ingenting annat än ett smittohav. Om tunnelbanan var ett rum skulle man sätta upp en skylt utanpå dörren som sa: smittorummet. Ingen skulle gå in. Alla går in i tunnelbanan, barn, gamla, alkisar och pundare. Och så jag som får inhalera deras utandningsluft. Jag är faktiskt noga med att andas i halsduken, ha handskar på mig om jag ska ta i de gula smutsstängerna och tvätta händerna så fort jag får chansen efter att jag gått av.
Men nä. Självklart ska jag vara döende under hela den perioden som inte räknas som sommar. Vilket typ är 11 månader om året. Jag har ju i alla fall någonting att se fram emot.
Up up and away!!
I alla fall.
Idag var jag lugn. Jag tänkte att det här kommer att gå som en dans. Det skulle bara bli kul att få visa sina hårt förvärvade kunskaper i det franska språket. Det Franska Språket.
Så inser jag att jag inte kan svara på vad gräsmatta heter (la pelouse - tydligen) och att avoir besoin de sommeil nog inte innebär att man är törstig, och nej, när jag kollar upp det hemma är det ju sömn. Sommeil - sömn, svårt? Nej.
Vidare kunde jag inte för någonting i denna trista värld komma på hur man böjer verbet voir i futur.
Je verrai
Tu verras
Il verra
Nous verrons
Vous verrez
Ils verront.
Min dumme fan. Galopp, galopp upp på de höga hästarna nu och up up and away. Att trilla av gör ganska ont, och man lär sig samtidigt att det finns ganska lite som gör att man kan undvika att ramla av då och då. Det tar en livstid. Antar jag, jag har ju bara levt i snart 22 år. Ingen ålder.
Anywho, ett ord jag fick tänka läääänge på - i min underutvecklade hjärna - var "Boîte aux lettres". Det ska man tydligen ha problem med. Jag typ: "Hmmmmmm.....mmm.....boîte, det är ju låda, ask, klubb (knappast troligt här) osv. Lettres är ju brev... hm....låda och brev, brev och låda.... nä jag väntar med den." Sen pingade det till 40 minuter senare att det var en fantastisk brevlåda vi talade om här.
Till mitt försvar kan jag säga att en av tentavakterna var ganska snygg och varje gång jag tittade upp tittade han på mig, vilket gjorde det lite okoncentrerat. Att vara snygg och skriva tenta samtidigt. Nej, egentligen är väl förklaringen att jag bara var vass som en gammal rostig osthyvel idag. Skämmes.
Idag fyller min alldeles egna mamma år! När jag kom hem från skolan bakade jag henne en prinsesstårta. Är den inte god börjar jag gråta. Så fick hon presenter av mig också. Hon blev nog glad.
Goooood måndag!!!!
Mmmm...
Fast idag var ju Blondinbella med, och jag gillar ju henne. Vi har ganska lika åsikter. Sen var det ju om Sverigedemokraterna och det där, men det är så otroligt not-intresting att titta på norrlänningar med tribal-tatueringar. "Piiiteee". Gör dig inte dummare än vad du är.
Men sen om mamma och papparoller. Baaaaaaaaah. Behövs det diskuteras? BB sa ju ganska bra att man har sin mamma för tröst osv och pappa för de lite mer roliga sakerna. Man vill ju ha det så. Med det inte sagt att jag inte kan prata precis lika bra med pappa som med mamma, ibland bättre. BB sa också att man som barn blir bra på att utnyttja skillnaderna mellan föräldrarna och det är vad jag gör, eller inte utnyttjar men jag vet vad som är bäst för mig att ta med pappa och vad som är bäst att ta med mami.
Suck suck, jag är avundsjuk på de som är ute och reser. Typ i Kina. Jag hade gärna gjort det! Fast plugga är ju också kul. Öh.
Den anonyma ordföranden
Problemet ligger i detta moment 22: frågar man läraren om någon fransk obegriplig konstruktion så fräser hon till: "men alltså kan ni inte ta det här efter så vi kan bli klara någon gång?!". Jaha ja. Okej. Min kompis som just ställt frågan blev alldeles röd i ansiktet medan jag skrattar ihjäl mig. Så frågar min kompis mig det istället, väääldigt viskande, varpå jag viskar tillbaka och försöker förklara. Då minsann: "Schhhhhhhhhh!". Här följer ytterligare gapskratt.
Jag tror bestämt att lilla fröken de Norrland har bestämt sig för att jag och J är små flamsor från Stockholm. Vilket visserligen är sant, men inte dåligt för det?
Det som är roligt (förutom att jag orkar bry mig om en sån här mellanstadieintrig) är att hon vågar inte ens se åt vårt håll utanför klassrummet. Eller jo, en gång frågade hon mig - fast på lektion - om det var någon som hade ett sudd, och jag - av den vänliga natur jag är - lånade henne mitt. Numero uno: hon ger inte tillbaka det när hon är klar. Jag behövde det! Numero...två: när jag reser på mig för att hämta tillbaka det så ser jag att hon har använt halva jäkla suddet! For the love of god, det som en gång var en surfingbräda i suddgummiförpackning var någonting halvt, ja... halvt. Hon måste ha suddat ut halva sitt block.
And for that, I will always hate her. Men nej, eller inte. Men sånt STÖR mig. Det är mycket som STÖR mig.
Att bo bland kor
Det är ju inte det som är problemet. Det är läget. Läget är inte bra. Läget är beläget alldeles för långt från la grande ville. Kan man tycka. Inte om man är en mamma på 50 år. Men är man jag, på 21 så tycker man det.
För en kväll som denna. Det är alldeles för tidigt för att gå och lägga sig. Men det blir alldeles för jättesent för mina mormorsvanor att gå ut, nu.
Det som återstår är en förträffliga typ tre timmar att ägna heeelt åt mig själv. Jag får panik i mitt egna sällskap. Jag tycker om att vara ensam, det är inte det. Men jag är så jävla tråkig att umgås med bara. Ett under att jag har några kompisar! Nej, så hemskt är det väl inte, men jag är så förutsägbar. Vet vad jag kommer att göra och tänka. Så jag får väl plugga då. Och sms:a med Det Lyckliga Folket, som är ute ikväll. Leva mitt liv genom andra.
Godnatt då.
