Jag tror det är bra att skriva ner det man oroar sig för, för att liksom se det och för att se hur löjligt det ser ut. Så..ja. Just nu oroar jag mig över detta:

• Jag kommer inte bli klar med uppsatsen i tid (13 jävla maj).
• Jag kommer bli klar med en väldigt dålig uppsats så jag får sitta och skämmas när det är dags för opponering.
• Jag oroar mig över min hälsa, en röst inom mig säger att jag inte KAN vara frisk, nåt fel måste det vara, du ska inte tro på att det ser bra ut på ytan.
• Jag oroar mig över att bli tjock. En riktig tjockis. Förmodligen obefogat, men alltså, oro är inte ordet, utan rädsla är det. Jag är livrädd!
• Jag oroar mig över min sömn, hela tiden. Sover jag för mycket, sover jag för lite? Hur mycket är normalt att sova? Ska man vara trött? Har jag brist på nån sov-vitamin?
• Jag oroar mig över pengar, trots att de inte tar slut.
• Jag oroar mig över hästen, är hon verkligen bra i benet? Hur mycket kan man rida, har det gått för fort? Trivs hon? Hon kanske hatar sin sadel? Hon kanske har ont i ryggen?
• Jag oroar mig över min rygg. Ska det verkligen knaka sådär?
• Jag oroar mig över att folk skrattar åt mig när de skrattar, helt sjuk paranoia som jag VET är helt irrationell, men man får ändå den känslan ibland.
• Jag oroar mig över vad folk tycker om mig, vad de säger om mig när jag inte är där, vad de säger om mig till mina kompisar som sen kanske inte berättar att den och den avskyr mig.
• Jag oroar mig över min mage, som inte verkar må toppentoppen. Den gör illa sig när jag oroar mig.

Alltså det blir lite för många punkter, och jag är fan inte klar ännu. Men shit liksom, det här upptar mina tankar. Inte jämt sådär, men ändå nånting nångång, varje dag. Tänk vad många bra och smarta tankar jag skulle hinna tänka.

Nu oroar jag mig över att jag oroar mig över så många saker gaaaah.

Försöker plugga, leva ett normalt liv. Men det gårinte. Jag, som vanligtvis tycker att det är lite jobbigt att bli iakttagen när jag ska försöka mig på att prestera någonting, står inte ut. Det är någon som vill mig någonting. Någon som vill ha min efterrätt. För trots att denne någon är en jägare, en köttätare, älskar han frukt. I alla dess former.

Äskande blick


Sorgsen uppgivenhet - efter tre apelsinklyftor och två äppelbitar.

JA jag bor på landet! Och fan vad nice det ÄHÄÄR (okej inte helt)! Men ikväll gick jag och mamma en promenad med hunden ner och hälsade på (inte våra) kor. Det har precis fötts en liten kalv. Kaahaaalv! Vissa får sko-cravings, jag får ko-cravings.
Sen blev jag kompis med en kotjej (ganska uppenbart med tjejbiten..) som var så göhöllig.
Jag blir typ fyra år igen. I wish att jag var fyra år igen och kunde göra om allt, så jag kunde bli koskötare. För hon var så söt! Jag fick klia och klappa och hon slickade på min hand och jag fick en puss på kinden också! Aldrig har en puss varit så gullig (det börjar låta pervo, jag vet). Men jag älskar kor. Fan vad jag älskar kor.

Jag ska ha kor när jag blir stor. Typ två, eller fyra. Så ska jag rykta dem och klappa på dem. De ska bo i ett stall med boxar. Hästarna får också bo där (fast lukten är ju sådär). Så ska de gå i hagen tillsammans och åååå. Jag vill. Ärligt alltså. Jag ska typ börja jobba med kor.

För jag älskar kor.

Plugg mellan 10.30 till kvart över tolv. Lunch mellan kvart över tolv till ett. Plugg mellan ett och två. Tvärsomnade mellan två till fyra.

Alltså jag är inte programmerad för att läsa. Tänk om jag var det, bara vrida hjulet till Reading mode. Istället klippte ögonen redan 10.45. Inte så konstigt med tanke på vilken bok det var. Inget personligt mot Staffan Björck, men MY GOOOOD!!!! Jag har inte läst Eyvind Johnsons alla romaner, kan jag säga (20-talet typ är inte så intressant.......) men det har han gjort. Och analyserat dem. Och Strindbergs. Och von Krusenstjerna. Och FAN OCH HANS MOSTEEER!!! Och han slänger runt med textutdrag och karakteristiska drag från diverse författare och jag fattar ingenting. Jag trodde jag skulle få lära mig om prosaberättarens teknik. Istället är det VISSA, utvalda prosaberättares teknik. Liksom lätt att ta till sig texten när de enda orden jag förstår är "och" och "men". Typ.
När jag hade cirka 50 sidor kvar bytte jag och läste om stil istället. Då blev jag medvetslös. Okej att läsa liksom, jag älskar att läsa o så trevligt bla bla men det här. DET HÄR! Det går ju inte! Ingen mänsklig varelse kan sitta och plöja och ploga igenom det här.

Nåväl. The show must go on, så nu loggar jag ut för ytterligare tre timmars förkovring i fantastisk litteratur.

Kill me?

Förra veckan började ju seminarierna och allt, egentligen. Vi körde igång och allt ska hända på en gång, verkar det som. Jag hade inte hunnit gå på kursshoperna som hölls för att presentera de valfria kurserna som ska läsas in själva. Men jag hade valt en kurs ändå och jag frågade om det var någon annan som också valt den, vilket det var. En jättetrevlig kvinna kom fram och kunde tänka sig att jobba tillsammans med mig med det. Toppen.

Så efter seminariet gick jag in på toaletten, i vanlig ordning, och som vanligt pratade jag i telefon medan jag gjorde min grej typ. Jag pratade med Ystra Syster och berättade högt om denna trevliga kvinna och hur bra det var att ha någon att jobba med och så vidare.
När jag går ut ur toalettbåset går någon samtidigt ut ur det bredvid mitt. Kvinnan, såklart. Och jag hade sagt till Syster att jag inte visste kvinnans namn, så hon typ: ja jaha, *namn* heter jag!
Trots att jag bara hade sagt snälla saker så ville jag dö, för man pratar inte i telefon på toa in public. Hemma går bra, men vafan. Jaja. Sånt händer.

Idag gick jag på toaletten efter seminariet och pratade med mamma om sadlar till hästen medan jag gjorde det jag skulle. Jag trodde jag var ensam inne på hela toaletten, men nej. Samtidigt som jag går också samma kvinna ut ur ett annat bås. "Haha igen" sa jag. "Jaså du brukar tala i telefon medan du går på toa?" sa hon. "Ja, det är ju tidseffektivt".

Men klant jag är. Jag kan ju inte fortsätta göra så här.

Sadlarna passade inte SagaRar. Det är ju fan att det alltid ska knorva. Oh wello. Red sen och hon var superduktig. Nu duschen!

Mapp 6, bild 6. Men ingen annan blir utmanad. Heeell no.

Idag i stallet fick jag rida Red, E:s häst, och sen fick jag också hoppa upp på Fayette som Ystra Syster skulle rida men eftersom att Fayette var bynglig så red jag henne efter jag ridit Red. Krånglig mening. Red gick väldigt bra, han var lite mucho macho för det var andra hästar i ridhuset men det gick bra ändå. Fayette var pigg som en lärka och ville gå mera uppåt än framåt. Sen när hon hela tiden i galoppen bröt av till trav så pickade jag till henne med spöt och då gjorde hon världens bocksprång. Så det kan gå. Jag höll mig kvar till publikens jubel.

Så jag tillbringade hela eftermiddagen och början av kvällen i stallet. Mysigt. Borde ha pluggat men det är ganska mycket trevligare att... inte göra det. Jag har ställt klockan på nio (wööuuw) imorgon så ska jag läsa tills jag ska åka till schkolan. Har seminarium mellan 16 och 18. Skön tid. Jag är gärna hemma typ klockan hundra.

Annars den här veckan så har jag skola måndag, tisdag och fredag. Jag har för mig att jag har bokat in annat också... Ska försöka få till en promenaddejt med N och hennes söta lilla unge och hund. Läsa så mycket som möjligt och jobba med uppsatsen. Vanligt svenneliv. Vara i stallet. Jävla roligt. Eller jo alltsååå meeneee... Äh.


Godnatt

Eller klapprar! Jag tycker att det känns förjävla bra att sitta på fina hästen igen. Vad fin hon var! Mjuk och framåt, inget jävla haltande! Tack gud. Nu gäller det att ta det lugnt så inte leden blir inflammerad igen.

Imorgon måste jag fixa, måste hämta ut le manteau från kemtvätten, sen måste jag plugga eftersom att det inte blev någonting idag, måste försöka få till några timmar nu ikväll. Har kommit på ett tänkbart uppsatsämne (men har jag ett roligt liv.........?)!

Imorgon tänkte jag att jag ska försöka hitta någonting att ha på mig på lördag, det var för länge sen jag köpte något roligt. Bara tråkigt.

Dagens stora tanke går till kära Hanna. Hon kommer att fixa det galant!!!

Vad konstigt allting blir när det ställs i kontrast till någonting annat. Det blir svårt att förhålla sig till det främmande, det som inte hör hemma i det "vanliga" livet. Fast ett dödsfall är ju ingenting annat än just det så kallade vanliga livet. Det blir lite "men inte kan du dö nu, jag ska ju ut med soporna. Det här har jag inte tid med", typ.

Jag var på väg till skolan igår, som en gladlynt flicka från Amsterdam, när pappa ringde och berättade att farmor gått bort. Det rimmade så illa med första skoldagen. Alla vet att döden ingår i livet, den finns alltid där, death and taxes, men man blir lika förvånad varje gång.

Jag åkte inte dit. Jag vill inte se farmor kall och inte där, jag vill komma ihåg hennes fina blommiga klänning från bröllopet i somras, hur fin hon var i håret. Lilla, lilla farmor. Hon var så noga med att alla skulle vara sams, hela släkten. Hon tyckte inte så mycket om att umgås med damer i samma ålder, de gnällde så mycket. De var så gamla.

Det värsta är att jag inte har tid att tänka på det. Jag snuddar vid tanken och tänker sedan "nej, det går inte, det är inte sant", och tvingar mina tankar att vandra vidare. Jag vill låtsas som om hon är i sin lägenhet, att jag bara inte ringt eller hälsat på, på ett tag. Jag har inte tid för jag har en kandidatuppsats att skriva som just nu sväller och sväller och tar mera plats i huvudet än någonting annat. Jag har inte råd att tänka på något annat än just den.

Och då tänker jag. Jag tyckte inte att jag hade tid att hänga med farmor när hon fanns, för jag hade så mycket i skolan och med hästen och jag hann knappt träffa mina vänner. Nu har jag inte tid att tänka på att den enda farmodern jag har, den som faktiskt sett till att också jag finns, har gått bort. När får jag tid? När ska jag ta mig tid att inse att möjligheten att träffa henne igen är borta, att ringer jag är det ingen som svarar. Ostbröd blir det inga fler.


Men samtidigt måste jag tänka på uppsatsen, hästen, kompisar och mitt liv. För det är inte jag som har gått bort. Om jag tillåter sorgen ta över spills ytterligare ett liv.

Lilla farmor. Jag vill inte ens vara med om den dagen mina egna föräldrar går bort. Fast vad säger jag, de kommer alltid finnas kvar?