Problemet specifikt: är medveten när jag drömmer, och det är inga trevliga drömmar.

.

Hur det går till: Oftast kommer detta när jag är riktigt trött, när man är sådär trött att man inte ens orkar somna. Detta har pågått i så många år för mig nu att jag plötsligt känner den, känslan, vilken känns som något som sköljer över mig, och varje gång tänker jag: "Åh nej, inte det igen". Då vet jag att natten kommer bli tuff.

.

Jag vet att det kommer att bli så att jag somnar utan att veta om det, och drömmen kommer att antingen utspela sig i mitt sovrum eller på någon annan plats, och det kommer att vara riktigt obehagligt och hur mycket jag än försöker kan jag inte ordna det. Trots att jag i drömmen vet att jag drömmer så kan jag bara med väldigt små medel påverka drömmen. Men det behöver egentligen inte heller vara obehagligt, som i natt till exempel. Då drömde jag (utan att veta det) att det krafsade riktigt mycket på min sovrumsdörr. Jag som tänkte att det var katten Bella, gick upp och öppnade dörren så hon kunde komma in. Sen måste jag ha somnat "på riktigt", för jag vaknade senare och såg efter katten. Hon var inte där, och då tänkte jag att jag måste gå upp för att stänga dörren efter henne igen. Bara det att när jag kommer fram till dörren så är den stängd, vilket får mig att inse att jag faktiskt aldrig har varit uppe och öppnat den, katten har inte varit där.

.

Drömmen i sig är inte obehaglig, det är vetskapen om att jag faktiskt trodde att jag var vaken som skrämmer mig. En liknande händese skedde i Oslo för ett par veckor sen, och jag somnade och visste med en gång att det var en dröm, men jag gick på en väg och kände mig trygg, det var massa folk runtomkring och jag tänkte att jag bara skulle gå till vänster i någon korsning, men att jag fortfarande visste var alla var någonstans. Så när jag går inser jag att det går en man bakom mig med någonting tungt i handen. Jag försöker ta mig tillbaka till civilisationen igen men det går givetvis inte, och jag vet hela tiden att jag drömmer.

Det obehagliga där är att jag vaknar, men är inte säker på det, och går på toaletten, fortfarande helt vansinnigt tung i huvudet, som i trans, och jag minns att när jag var på toaletten tänkte att: "Herregud tänk om det här inte är på riktigt, kommer det att stå någon bakom dörren när jag går ut?".

.

Min första upplevelse av detta var när jag var ungefär 18 år, jag låg i sängen, och för allt jag visste så låg jag och skulle somna, när jag plötsligt ser en man bredvid mig. Han hade hatt och en överrock, och jag tänkte att hur fasen kom han in? Jag blev helt livrätt och av någon anledning ville jag ha tag i min mobil men när jag fick den i handen gav den bara ifrån sig egendomliga läten, tills jag plötsligt vaknar upp, trevandes efter mobilen.

Alla dessa händelser gör mig just nu rädd för att gå och lägga mig. Jag vill inte ligga där och verkligen vilja sova, bara för att vakna upp i en dröm som är allt annat än behaglig...

Är hemma och ugglar nu i vart fall. Rider. Sover. INTE! Eller på dagarna kan jag sova, på nätterna: grav insomnia.

Herregud.

Har haft besök av Emelie sen i onsdags! Hon åkte hem idag. Imorgon på morgonen kommer mamma och säger halleu!

Jag måste fixa massa här hemma. Istället dricker jag kaffe och sitter i soffan och ser på nåt program om svenska campare.

Uh, mår ännu mer illa av det.