Så efter tre månader av spänning från kroppens sida kunde den äntligen andas ut när vi landade på Arlanda, kroppen och jag. Sen däckade jag typ i 40 graders feber tills igår. Vad mysigt. För jag hade inte alls tänkt att ta den här veckan till att njuta av att träffa mina kompisar och vara inne i stan. Istället har jag inte ens orkat svara i telefon typ.

Lista på vad kroppen satte igång med:

- Ont i halsen. Vad skönt! Förhöjer matupplevelsen, mmm!
- Hosta. Jättebra för sömnen!
- Feber. Mysigt. Särskilt när den ligger och drar på över 40 gradersstrecket. Man självdör lite lätt och vill bara ut ur kroppen.
- Magkatarr. Dels så känner jag mig som ett sto som ska föla (intressant vore det att veta hur jag vet hur det känns), dels som en häst med tarmvred, eller som en riktig människa med värkar (det skulle vara vääldigt spännande att se hur litet det barnet egentligen är?). Sen vill jag bara öppna en lucka i magen och kolla in vad det är som egentligen ondar sig.

Ah. Hypokondri. Underbart. Fast jag är på bättringsvägen. Så det är inget att gnälla om. Men lite tråkigt var det när alla var hemma hos oss i lördags och jag typ gick omkring och vrålade "men fa-an vad kallt det är?!". För det blev bara kallare och kallare, samtidigt som jag svettades mer och ansiktet blev varmare och varmare. Så typ halv tolv kröp jag i säng. Tack för att ni ville träffa mig, liksom.


En lustig grej med att vara hemma är att jag liksom inte känner någonting alls. Varken eurofori eller depression. Bara att "ja, men det är väl klart". Jag är glad att jag åkte, och jag hade ju kul såhär när jag ser tillbaka, men jag är glad att vara hemma också. Det är ganska skönt att inte stryka omkring här hemma och yla att jag vill tillbaka. Det skulle vara jobbigt att hela tiden längta efter någonting annat. För första gången på länge så är jag nöjd med det jag har, där jag är.

Nu ska jag sova (för ovanlighetens skull)!

Som av ett trollslag har alla minnen från Bordeaux blivit till fotografier som jag tar fram och tittar på. Det känns alltså redan så avlägset. Ännu konstigare blir det när jag vet precis vad som händer där just nu, och här sitter jag, tre timmar med flyg bort. Det är märkligt det där.

Sitter och lyssnar på musik och har så många bilder till många låtar, det är härligt. Jag var rädd ett tag att jag skulle hata Bordeaux, men med lite, lite distans så inser jag att jag tyckte väldigt mycket om det. Det var som det är med ett träningspass, det är skönt när det är över!


Idag ska jag bara återanpassa mig till att leva med en familj igen, det är förvånande hur snabbt det går att vänja sig vid att bo själv. Men jag gillar familjen.


Tjoho

Varje gång jag skrivit dagens datum i mitt anteckningsblock jag jag liksom snabbt kalkulerat (fast det går inte snabbt i och för sig) hur lång tid det är kvar tills jag drar hem. Idag behövdes det inte. Idag vet jag precis vilket datum det är.


ÄÄÄÄÄÄÄÄÄNNNNNTTTTTTTTLIIIIIIIIIIGEEEEEEEEN!!!!! Äh hä hä hä häääntligen! Jag är verkligen den sämsta personen för såna här "resor". Typ tråkmåns. Tråkmoms.


Och tänk så mycket en sån liten liten lägenhet kan innehålla. Det känns ganska kasst att slänga en oöppnad creme fraiche. Men vadå, ska jag äta den rakt av som mellanmål eller? Njä.

Nu ska jag slänga det förmodligen inte sista lasset med skit. Sopor, déchets. Miiihiii! Sen ska lägenheten inspekteras. Spännande.

Siii juuu

Eller Franglaise som fransmännen skulle säga.

Det är min sista kväll här. Och hur ska den tillbringas? Helt själv, i tell you. Orkar inte med någon idag. Gick hem från skolan och sov i två timmar, sen har jag packat och städat och fixat.

Helt själv. Så skönt men ändå så sorgligt på något sätt. Jag skulle ju ändå haft vin. Men jag orkar inte gå och köpa det så det får vara. Har precis överträffat mig själv ännu en gång med en hysteriskt god (90-talet ringde och ville ha sitt uttryck tillbaka. Gärna för mig) pastasås.

Nu är nästan allt fixat inför imorgon. Allt som legat utspritt i lägenheten och gjort den överbelamrad ligger nu i två resväskor. Okej, lite på skrivbordet fortfarande. Ingenting är rent, allt måste tvättas på fredag. Så gärna. Okynnestvätta som en galning. Massa sköljmedel. Buhu sa miljön. Det luktar gott, sa jag. Och det kan jag väl få uppleva? För en gångs (jävla) skull.


På tal om frenglish - jag smsade Basile och skrev: noone. Kanske det ska vara särskrivet men man fattar ju ändå. Nej, det gör man inte, inte om man är fransk, för då fattar man inte ord som "saw" (see, to SEE, VOIR!!!), eller "ate" (to eat, MANGER for the love of god). Så jag fick ett samtal: "I don't understand your message. What's noooone? I call you - you explain me". Men hallå, stop ett tag, det där må vara engelska ord, men det är verkligen inte engelska. Det är franska. Med engelska ord.
Jag fick liksom vifta jättemycket med armen med telefonen, långt bort från ansiktet så att jag inte gormade: men ditt jävla franska pucko, du är 25 och kan inte ens engelska, vad FAN är ditt problem?

Så jag gjorde anger-dansen ett tag och återgick till samtalet. Tyvärr var det fortfarande samma fransman i luren. Å, Gud, varför når dina mirakel aldrig mig?


Duscha, plugga, packa, diska, städa, sova.
Vakna, skola, lunch, packa, åka till flygplatsen, flyga hem, träffa Fanny och kanske mamma, åka hem, gå och lägga mig i min egna osköna säng. Sova som bara fan med avstängd telefon. Och den som ens vågar ringa på hemtelefonen letar jag upp och släcker livet på.

Så mysigt!

Jag är just hemkommen från Calle Ocho, som är ett ställe som serverar utmärkta Mojitos och underbar spansk musik. Tyvärr var jag tvungen att gå hem tidigt eftersom att jag är livrädd för min lärare, vilket är jävligt trist med tanke på att det här säkert var min sista utgång (ja men säääkert, imorgon då?). If you only kneeew hur mycket jag längtar hem! Men, på vägen hem från Calle Ocho passerade jag min katedral. Som jag älskar den katedralen, St André. Tänk om man var katolik (vilken skräck)!

Men ändå. Tänk på alla här. Basile, Thomas, Julien, Julien igen, Cyrile, Marco och alla de andra. Jag kommer att sakna dem. För mig är det svårt att få vänner som dem. Jag får tvinga dem till Stockholm.

Nu är det dags att sova!

Jösses! Haja hur fort det har gått ändå. Eller nä, jag minns när jag bara "Oooh det är 36 dagar kvar". Men orka.

Ikväll ska vi äta middag hemma hos Thomas (han bor på en parallellgata till mig, skönt så sjökon inte behöver hasa alltför långt), och sedan gå till Calle Ocho. Müsigt. Synd bara att jag har skola med Häxan imorgon.

Jag glömde skriva att hon igår sa att det finns många sätt man kan bli mobbad på i ett land (och hon menade typ Frankrike, av henne), och därför krävs det att vi pratar perfekt franska för att - och här klappar hon en kille på armen och pratar till honom: "ni inte ska bli mobbade för det, för du kan ju bli mobbad för din hudfärg". Han är svart. Lätt obekväm stämning i rummet. Plötsligt lät AC:n öronbedövande. Men detta bekymrade icke madame Cruella de Ville, utan hon fortsatte glatt och studsade upp från stolen. Som tur är tror jag inte att han hon talade till fattade vad hon sa. Även om det kanske är lite sant, men hon säger det på ett sätt som är ganska lätt obehagligt. Typ som ett hot. Haha galning.

Ja. Som sagt. Up up and away! Imorgon kväll tänkte jag ta det lugnt eftersom att jag har en ganska lång dag framför mig på torsdag!

See ya!