Så efter tre månader av spänning från kroppens sida kunde den äntligen andas ut när vi landade på Arlanda, kroppen och jag. Sen däckade jag typ i 40 graders feber tills igår. Vad mysigt. För jag hade inte alls tänkt att ta den här veckan till att njuta av att träffa mina kompisar och vara inne i stan. Istället har jag inte ens orkat svara i telefon typ.

Lista på vad kroppen satte igång med:

- Ont i halsen. Vad skönt! Förhöjer matupplevelsen, mmm!
- Hosta. Jättebra för sömnen!
- Feber. Mysigt. Särskilt när den ligger och drar på över 40 gradersstrecket. Man självdör lite lätt och vill bara ut ur kroppen.
- Magkatarr. Dels så känner jag mig som ett sto som ska föla (intressant vore det att veta hur jag vet hur det känns), dels som en häst med tarmvred, eller som en riktig människa med värkar (det skulle vara vääldigt spännande att se hur litet det barnet egentligen är?). Sen vill jag bara öppna en lucka i magen och kolla in vad det är som egentligen ondar sig.

Ah. Hypokondri. Underbart. Fast jag är på bättringsvägen. Så det är inget att gnälla om. Men lite tråkigt var det när alla var hemma hos oss i lördags och jag typ gick omkring och vrålade "men fa-an vad kallt det är?!". För det blev bara kallare och kallare, samtidigt som jag svettades mer och ansiktet blev varmare och varmare. Så typ halv tolv kröp jag i säng. Tack för att ni ville träffa mig, liksom.


En lustig grej med att vara hemma är att jag liksom inte känner någonting alls. Varken eurofori eller depression. Bara att "ja, men det är väl klart". Jag är glad att jag åkte, och jag hade ju kul såhär när jag ser tillbaka, men jag är glad att vara hemma också. Det är ganska skönt att inte stryka omkring här hemma och yla att jag vill tillbaka. Det skulle vara jobbigt att hela tiden längta efter någonting annat. För första gången på länge så är jag nöjd med det jag har, där jag är.

Nu ska jag sova (för ovanlighetens skull)!