När jag inte låtsas vara en cool student med massa planer och inbjudningar (typ) så pågår mitt riktiga, mitt hemliga liv. Det går ut på att vara pensionär.

Jag brukar avundsjukt säga till bekanta till familjen när de blivit pensionärer: "ååh jag längtar till den dag jag går i pension!" och så skrattar alla och tror att jag skämtar.

Jag skämtar inte.

Alltså jag är inte arbetsskygg (fast det är precis vad jag är), jag tycker bara om att göra det jag vill, när jag vill. Jag vet inte om det är något fel på mig men det känns som om jag saknar ett inre driv. Eller nej, det stämmer inte riktigt för mitt driv är att sova så länge jag vill, gå upp, dricka te eller kaffe och läsa tidningen i två timmar och kanske fixa med någonting tills det är dags för lunch och så vidare...

Jag har insett att det är nog väldigt få snart 22-åriga studenter som blir förtidspensionerade. Därför har jag flyttat om i planerna lite, med åren sådär: jag gifter mig. Men jag får nog låta bli att gifta mig med någon låginkomsttagare efteresom att jag planerar ett liv i pensionärsförpackning: hemmafru!
För ärligt talat tycker jag om att vara hemma och fixa och plocka och städa och göra middagen klar till familjen. Rida och handla mitt på dagen när alla andra är på jobbet. Ringa samtal till typ Telia. Ta hand om grejer.

I den här planen ingår också att egentligen vara lite fejk-hemmafru, eftersom att jag vill ha ett jobb som skribent på en månadstidning. Den kan få handla om (nästan...) vad som helst. Bara jag får skriva lite då och då.

När jag delger folk denna plan blir det lite jobbig stämning. Många har aldrig träffat en aspirerande hemmafru tidigare. De tycker att det är konstigt att inte vilja ha någon karriär, som de säger. Jag tycker att det är bra att det finns olika slags människor, så att jag kan få slippa jobba varje dag. Jag tror att om man vill någonting riktigt mycket kommer man att uppnå det. Men se där, ett inre driv. Projekt: Hemmafru.

Studentlivet är dock lite som hemmafrulivet måste jag säga. Minus typ 20 år. Men det ger sig nog! Med tiden, liksom.


Fast egentligen ville jag bara meddela att jag älskar att sitta och lösa korsord i flera timmar, eller läsa en bok lika länge. Dricka te och ta en promenad. Söndagsgöra enligt vissa. Liv enligt mig.

Idag ska jag till tandläkaren. Inget dåligt med det. Jag gissar att vi ska prata om hur fiiiint det blev i min lilla, lilla mun efter tandställningen. Eller jag gissar att de ryska galna sköterskorna lomhört ska tala om det. För jag tycker inte att det blev så fint. Jag har sagt det förut men det är nog så att de inte vill höra.

- Jo jättefint, jag tycker verkligen att det är snyggare när vänster framtand står ut jämfört med den högra, som det var från början!
- Dessutom måste jag tillägga att mina tänder fick en mycket snyggare färg - lite latte sådär hihi - när ni slipade upp typ hela emaljytan. Ett glas coca cola på det och så pang! blev det en ny nyans. Det gör inget att jag måste bleka tänderna nu.

Jag får såna där spänningar i nacken när jag tänker på det där stället. Det har blivit så mycket runt omkring nu så att notan för tandraden inte alls har stannat på det sagda beloppet. Gud så bittert. Men jag kan ju inte bara rycka på mina små axlar och säga: "ja men det blev ju bättre, och dessutom finns det de som har det värre". För bättre skulle det ju inte bli, det skulle bli perfekt, och vadå de som har det värre, det finns väl fan alltid såna som har det värre hur illa man än själv har det.

Sådärja.

För övrigt har jag svårt att skriva och lämna in grejer. Hur mycket jag än skriver och ändrar formuleringar och ord så skäms jag när jag lämnar in mitt papper. Jag ser alltså alltid framför mig hur läraren eller proffessorn eller vad de kallas kommer att skratta åt min text och typ visa kollegorna praktexempel på en student med alldeles för höga tankar om sig själv, som tror att hon kan skriva - "hon borde bli kattskötare eller snickare her-re-guu-d".

Jag kan tänka mig att det ligger väldigt lite självförtroende bakom dessa tankar.

Nu tar jag istället en sak i taget och börjar med att skälla ut tandläkaren (jo juste, visst ja. Jag kommer att skratta och le och tacka så mycket).

Snart har jag varit hemma lika länge som jag var i Frankrike. Jag kan ju undra varför man är konstruerad på det fantastiska sätt att kojäveln saknas först när den är borta. Frankrikekon är borta och jag häckar här och saknar den jäkeln.

Nu är det ju inte så att jag inte kan åka tillbaka. Landet finns ju kvar. Men liksom. För många människor blir sånt av. Jag orkar typ inte.

Så jag skapar ett fejk-Frankrike här genom att plugga på universitetet och läsa franska böcker. Men så går man ut här i stan och typ blir av med alla pengar man någonsin tjänat och kommer att tjäna, och på ingenting för alla människor i den här stan är så jäääkla otrevliga. Då kommer man på att det är bättre utomlands. I inte-Sverige. Men sen måste man tvångstänka att Sverige är bra på andra sätt.

Jag kan inte riktigt komma på dem nu bara.

Au revoir!