Jag är - till stor förvåning (mest hos mig själv) - medlem på Spraydate. Fråga mig inte varför, för jag svarar aldrig på mail, jag sitter bara och läser de jag får, och läser presentationer och tittar på bilder som folk med alldeles för bra självförtroende lagt upp. Jag gör det lite för att tortera mig själv, för att känna den där rysningen som precis kan liknas vid den man får när någon drar med naglarna på svarta tavlan.

För vad är det jag ser? Det är inte bilderna, inte om de har barn eller röker, och inte heller om de gillar promenader eller söker en mullig tjej. Det är STAVFELEN! Dessa jävla stavfel. Så fort en sida dyker upp, kommer det upp fönster liknande vanliga sådana som poppar upp, "stavfel! STAAAVFEL!". Jag får lite lätt panik. Jag vet inte om det är emot några regler att publicera mail, men eftersom att det inte står någon avsändare, gör jag ett försök. Om någon protesterar tar jag bort dem.

Mail 1

Hej!

Har precis bränt en Stinas skyckling ugnen å tröstar mig nu med att surfa lite med mitt nya trådlösa modem (...grabbigt vá?!).

Hur ser din fredagkväll ut?

Egentligen inte så många stavfel (förutom kyckling, men jag bara förutsätter att det var en tangentbortsslip, och användandet av ordet "va" som faktiskt kan tillhöra en ordklass: småord typ. Men sätt inte en apostrof på a:et. Är vi i Frankrike eller?), men hela mailet. Ja hej du, tack för att du informerar mig om att du är så fantasilös och rent kass i köket. Tack även för att du så gärna vill ha bekräftelse på din manlighet, och vad bra att du tar ett sådant manligt exempel! Min mamma har haft trådlöst i fem år.

Mail 2

[...]att göra det lite förbjudna, helt enkelt är jag väll rätt äventyrlig av mig.
jag gillar även att tillbringa min fritid med att skriva poesi och annat, men även att titta på fotboll, ligga i sängen och mysa en hel dag! drika te i regnet. Du kan ju höra av dig om det låter intressant darling.

Först av allt: väll. VÄLL?! Jag får sån ångest över användningen av väll. Väll kan man använda om det är i ett sammanhang som: "Väll in, dörren står öppen!", men en sådan konstruktion använder vi aldrig eftersom att svenskan faktiskt erbjuder en bättre lösning på den frasen. Däremot finns ju allomorfer av ordet, exempelvis välla, vällde och vällt. Men aldrig, aldrig som "jo det går väll". Menar man att det går bra, eller att det bara går, i allmän mening? Jag fattar ingenting.

(Och vadå hör av dig om "det" är intressant. Försöker du sälja något? Eller ska jag höra av mig om DU låter intressant? Ehm...)




Fan vad elak jag är.

Hola!

Dagen har hittills varit ganska tuff. Den började redan 03.15 av att en kompis pojkvän ringer ganska oavbrutet, fast jag gång på gång trycker bort samtalet, följt av ett sms där det står att han inte får tag på sin flickvän. Och det kan man ju tycka är konstigt, vilken annan tid på dygnet som helst, men 03.30 sover nog de flesta. Om man inte är ute förstås, men jag och kompisen struntade i det igår.

07.30 ringer klockan och jag sover fem minuter extra som känns som kanske tio sekunder. Därefter går jag upp och försöker helt fanatiskt tänka ut något att ha på mig. Sådana marginaler har jag inte på morgonen, eftersom att jag har ställt min klocka så att jag effektivt gör någonting hela tiden. Men nu stod jag och velade och satte mig ner för att titta på Martha, som om tiden inte betydde någonting, sen sminkade jag mig i säkert en kvart, vilket egentligen bara får ta fem minuter.

Sedan släntrade jag ner till köket och gjorde i ordning frukost och satte mig ner för att prata lite med mamma, när jag bara tänker slänga ett öga på klockan, och ser att jag ska stå vid busshållplatsen precis då. Jag fick lämna frukosten, och sticka ut till bussen, efter att ha packat om i rätt väska som ska matcha övriga kläderna, och efter att ha grävt bland alla vinterkläder för att hitta min dunväst. Jag sörjde frukosten på bussen, och såg fram emot att köpa en stor kaffe och en macka på universitetet. Jag tittade vanemässigt i väskan efter plånboken och såg till min fasa att den inte fanns där!

Hungrig, trött, fult klädd, frusen, och jävligt irriterad sätter jag mig ner i klassrummet för att i alla fall läsa Metro i en kvart innan seminariet började. Då kommer en pigg, utvilad tjej som faktiskt har hunnit borsta håret och känt att en polotröja (inte t-shirt med omatchande tröja över - som jag) är någonting som kan passa dagens höstiga väder är att föredra. Hon pratar glatt på om lärarna, skolarbetet, solen och hur mycket den värmer och ler och är glad. Jag höjer knappt blicken från tidningen och hummar bara lite till svar. I huvudet tänkte jag: "Men håll käften då för i helvete ser du inte att jag är kapabel till att mörda?!?!" Men jag försökte istället mig på ett leende som fick min mun att likna en reva i en papperspåse i jämförelse med hennes.

Sen började lektionen och den unga läraren (typ ett år äldre än jag?) att gå igenom accent 1 och 2, och om ansats, kärna och koda, plus mora (o:et uttalas som å), och om bibetoningar och annan grekisk fonetik typ. Jag kände att jag dör väl precis när som helst. Så jag satt och sms:ade med Fanny om hur gårdagens korridorfest hade varit, och hon skrev glatt om tokiga ryskor som shotade likör och liknande. Det var i alla fall lite roligt.

I pausen fick jag låna pengar av Thomas så jag kunde köpa mig en liten macka och en liten liten kaffe på Seven eleven, vilket alltid ju var någonting, men jag hade sett fram emot en stor ciabatta (med brieost och salami) med jättelatte med vanilj. Men faktiskt så blev jag uppiggad av maten och andra delen av lektionen gick bättre. Fast jag fick reda på att jag har hamnat i en grupp tillsammans med en kille till, som jag inte känner och som är värsta bessewissern. Uäh!

Nu är jag äntligen hemma och har ätit lite igen och hittat min plånbok som legat i en olåst bil hela natten, plus att jag hade fått höst och vinterkatalogen med skor från Louis Vuitton (som fortfarande verkar tro att jag är deras storkund) så nu känner jag mig bättre. Och vid fem ska jag åka till stallet för att galoppträna Saga runt energiskogen. Härligt att vara ute och galoppera när det är så fint väder (om man kan klä sig rätt vill säga)!

See ya!

Mobiler är en stor källa till många känslor. Dels glädje, dels oro. Idag blev jag riktigt glad att Asna ringde och sa att hon var hemma, och ville komma ut och hälsa på mig och på nya hästen.

Nu å andra sidan är jag orolig för att jag försökt ringa mamma hur många gånger som helst, men hennes mobil är avstängd och hon svarar inte på mitt sms om hon är hemma. Hon slutade jobba halv elva, och eftersom att hon jobbar med bovar och skurkar, gör det mig en smula orolig. Helt fantastiska scenarion målas upp i mitt inre om att alla gästerna på ofrivilliga hotellet har tagit personalen som gisslan och att jag egentligen bara sitter hundra meter bort och gör inget. Usch.


Uppdatering: Mamman är hemma och mår bra.

Nää, det gick ju sådär med ridningen. Mitt självförtroende fick sig en rejäl törn när jag inte lyckades med det jag planerat. Då blev jag som en femåring, på pricken. Eftersom att det bara var mamma med i ridhuset började jag störtgråta.

Jag: Uäääääh inget funkar, jag orkar inte jag orkar inte jag ORKAR ta mig fan bara inte!!!!
Mamma: Sluta rida.
Jag: Så jävla dålig, jag orkar bara inte.
Mamma: Sofia, du är liksom 20 år. Så håller man bara inte på.
Jag: UUUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHHHHHHHH!

Sen red jag ut lite och fixade till det jag inte orkade. Men jag mår fortfarande illa. Gulp. Men stövlarna var skönare idag, det blir bättre och bättre. Ska ringa imorgon och boka en lektion. Hos Brattarna.

Nu sitter jag i mitt antarktisrum och fryser sakta men särkert ihjäl. Har vridit upp elementet på eld, men inget händer. Är det här något utstuderat mot just mig?

Jag har precis lagt mig i sängen efter att ha varit ute en sväng och ätit med The Girls. Alla var med förutom Karin, som inte riktigt hann från Uppsala. Dit ska jag på fredag tror jag.

Middagen var riktigt trevlig! Jag åt skaldjurssoppa, med moules (musslor), som var riktigt goda! De var större än i Frankrike, men lika goda för det. Fast om sanningen ska fram (vilket den givetvis alltid ska) så mår jag ganska illa nu. Och det gjorde jag precis efter middagen också. Jag hoppas verkligen att jag inte blivit matförgiftad, för det brukar vara min vanliga tur. Jag mår i och för sig alltid illa efter jag ätit. Blä. Ugha.

Ja. Imorgon är det i alla fall dags för första skoldagen, ska gå upp kvart över sju. For the love of god, det var skitlänge sedan jag gick upp så tidigt. Have mercy, någon.... Jag kanske blir sjuk och inte kan gå upp då! Det vore ju synd...hm.

Godnatt!

Miiiin!!!! BARA MIIIIN! Eller kanske mammas... ja. Men familjens lilla silversked! Jag menar Little Saga v M, vår nya häst! Hon är så fin och så bra, och alldeles silvrig. Eller skimmel. Jag har bilder på henne, men de ligger och myser inne i mobilen och jag hittar bara inte sladden till den!

Igår, tjugo över sex på morgonen, åkte vi till Örebro för en andra besiktning av Saga, som inte gick igenom på Strömsholm för tre veckor sen. Nu var det ett nytt ställe, ny veterinär (och hans sjuuukt snygga son), och en Saga som gick igenom! Vi röntgade hennes framkotor och bakhasor och allt såg jättefint ut! Sen fick vi vänta lite tills det lugnande hade gått ur kroppen innan vi lastade henne för att åka hit! Det tog lång tid, hon var helt genomsvettig och darrade och självklart hamnar vi i de värsta köerna ever i jävla bromma och nockeby. Men det gick bra, och hon var hungrig när vi kom fram! Hon rullade sig i sin nya box massor av gånger och åt glatt av sitt hö. Oliver var för övrigt med när Saga kom till sitt nya hem. Han verkar ofta vara med när vi gör något. Märkligt.

Väl hemma här sen så bjöd vi säljarna på middag och det var väldigt trevligt. Det var en glad stämning, fast jag var helt slut som artist efter att för första gången i mitt liv gått upp tidigt. Typ. Så vid tio somnade jag som en nerslagen bandit.

Jag och mamma på bussen, klockan typ minus hundra...

Jag i Örebro...city? Eller vad heter det?


Mamma snörper på munnen...åt Örebro City kanske?


Nu är pållan i alla fall vår! Sötnosen! Bilder kommer...

Igår var en riktigt bra dag. Jag vaknade och gick ut och solade. Sen åt jag lunch. Och sov. Och solade lite senare. Sen pratade jag med Emelie som ville hitta på något, vi bestämde oss för att ta ett glas vin. Lite senare ringde hon och frågade om jag inte hade lust att ta en repa på Grönan först, och ja vad ska man säga...de som känner mig vet att jag inte riktigt är särskilt förtjust i platser som Gröna Lund. Men jag gav det en chans, det var trots allt typ sju år eller mer sen jag var där sist.

Klockan var kanske kvart över tio när vi kom dit, och vi skulle bara åka berg och dalbanan, som det såklart inte räckte med. Men alltså. Berg och dalbanan. Jag försöker liksom leva ett någorlunda normalt liv, liksom plugga, jobba lite, fnula i stallet och fixa. Jag trodde jag skulle dö på den där jävla åkturen. Fast jag vet inte, jag blundade från det att vi startade tills det att vi stannade. Ganska o-kul. Men jag försökte titta när vi var på väg upp, när det liksom går i en halvhalv kilometer i timmen, men det var ju så jävla högt att jag trodde jag skulle...ja. Dö. Så jag blundade och skrek. Jag skrek tills rösten försvann, så jag gav tittandet en chans till när jag kände att vi saktade in lite grann. Jo, tjena, vi var ju bara 3000 meter över marken och var på väg ner någonstans, jag vet inte var, för vägen syntes inte. Då blundade jag igen. Och skrek. Jag gillar inte sånt där. Efteråt kände jag och Emelie oss fulla. Anna och Lars var helt vanliga och nöjda, men jag och Emelie vinglade runt som Kling och Klang och visste inte vad vi skulle ta oss till. Så vi åkte lite kärlekstunnel.

Det finns inte speciellt många sätt man kan misslyckas på i Kärlekstunneln. Man sitter snällt där i sin båt och är lite allmänt förälskad (i en kompis eller vad?), men jag tyckte liksom att båten gick så...jävla sakta, så jag tog tag i kanterna och typ drog oss framåt, varpå en jättejättehög högtalarröst vrålade "händerna i båteeeen!". Sen var den åkturen lite förstörd, för vi satt och hade en skrattattack (so very 14 år), och undrade var i helvete kamerorna fanns, och var fanns den där killen som ropade? Det var bara en tjej som satt vid ingången.

Efter våran fantastiska visit på Grönan åkte vi till Gerdas, där vi mötte upp Oliver och hans kompisar. Så satt vi där tills de stängde och sen åkte jag hem. Det är ett under att jag var hemma typ kvart över tre, när stället stängde ett? Men jag missade en buss, så jag fick ta nästa. Och Olivers kompis Anton följde mig till tunnelbanan, och sen bjöd han ut mig. På en dejt! En riktig dejt hahahaha! Fannys tips till mig var: "Jamen då får du sluta äta tills ni ska ses!" Typ som att japp, nu var det avklarat. "Jaha...tack då.." tänkte jag, men hon menade nog bara väl. Eller?

Äntligen fredag, äntligen är affären stängd och släckt, nu kan jag andas ut. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag längtar som en ivrig och flitig ettagluttare tills skolan börjar. Lite språkpsykologi har ju aldrig skadat någon. Hellre det än att fundera ut olika sätt att ha ihjäl jobbiga ungar som skriker för att deras föräldrar inte köper godis till dem. Accidental krokben?

Vi gick i alla fall ut i onsdags, och först var vi på Riche, och redan då var Fanny lyckligt ovetande om sin överförfriskhet. Hon blev skitsur när jag beställde vatten till henne. Jag höll mig (förvånansvärt) nykter. Eller....relativt. När vi skulle gå in kom det en lång tjej springandes förbi bilbältesrepet och skyndade sig in, men ett tränat öga hann se vem det var: Adina Fohlin! Och för er som inte vet hur hon ser ut kommer en bild:





Och för er som inte vet vem hon är, så kan jag meddela att hon är en såndära supermodell va. Hon går typ alla visningar. Hon är så himla vacker och duktig, och jag höll typ hela tiden på att spricka om jag inte fick säga det. Men det är ju töntigt, så får man ju bara inte göra och usch och fy!
Men jag struntade i det, så när hon stod ensam och skulle vinka till sig en taxi (vart var hennes entourage, bestående av han med skägg från Soundtrack of our lives? Fast de kanske bara var halv kompisar och jag fattar inte ens att jag spekulerar i det.), då gick jag i alla fall fram och viskade lite fyllehögt "Adina!" Jag typ väste fram det, som en tokig stalker. Men hon vände sig om och då sa jag att jag tyckte att hon var så himla bra, på lite varierande sätt. Jag varierade mellan: "Du är så duktig! Du är så bra! Du är så himlans vacker!". Jag trodde nog att hon skulle se igenom min söta lilla fan-fasad och se mig som den galning jag var (då), men hon log och tog min hand och tackade så jättemycket för att jag kom fram och sa att det verkligen värmde att jag sa så.
Sen vände jag mig om och ville dö av skam. Tills jag kom på att jag skulle ju tagit en bild. Men jag vände aldrig tillbaka, odjuret kunde jag tygla. Det är ju lite skämmigt, men hade jag kommit på det då hade jag lätt frågat om en bild. Fast å andra sidan, hon är ju som sagt modell, jag är en liten hästtjej från Ekerö, vem hade blivit snyggast på bild? Uha.

Kan inte fatta att jag ägnat typ 25 centimeter text om en annan person och om hur det var den enda gången jag mötte henne. Och jag vet inte varför jag bara har modeller som mina idoler. Haha idoler. Anywho.

Sen åkte vi till Fredsgatan 12, där Anton var snäll och betalade inträdet för oss båda, för att sen inse att vi stod på listan. Men jag vet inte riktigt om återköp gäller på ett uteställe? Men det var i alla fall lite väl crowded för att jag skulle tycka att det var schysst, jag gillar inte riktigt att känna mig som en (packad?) sill när jag är ute, det är som om ägarna fått storhetsvansinne och bara: "Ikväll ska vi klämma in åtminstone 3000 personeeer!". Så vi var där i kanske en halvtimme. Sen åkte jag hem. Fanny syntes inte till och den Italiensa Kompisen till Oliver hängde inte riktigt med i svenskt drickartempo. Men han bjöd mig till Milano när helst jag ville. Det kändes bra.

Det känns ännu bättre att vara ledig imorgon. Nu: hyra film och somna!
Tata