Även om jag är väldigt glad för den nya hästen, finns det någonting som inte riktigt lämnar ro åt glädjen. Det är något som hela tiden känns ledsamt i att vara i stallet, med Saga. För varje gång jag tittar mot boxen har hjärnan redan skapat bilden av Paula som står där. Som rofyllt äter hö och trivs. Snabbt försvinner Paula och ersätts av ett nervöst halvblodssto. Idag red jag i sadeln som jag fick av pappa, som köptes till Paula, som är formad efter hennes rygg. När jag skulle byta schabrak till Sagas eget, var det gamla fyllt av rödbruna Paulahår. Hennes hårstrån, som innehåller hennes DNA, hennes lukt och hennes personlighet. De är svårt att förklara, men det är någonting som gör så fruktansvärt ont i halsen och bröstet. Det är så fysiskt, så äkta.

Hennes närvaro är så påtaglig, det lämnar mig inte ifred. Det är för verkligt allting, och även om det känns som igår, är det imorgon precis en månad kvar till årsdagen. Varför blir det inte bättre, varför blir det inte lättare? Hon var det finaste jag hade, det bästa som någonsin hänt.