Idag var jag och Fanny i Vällingby och åt lunch med vår kära kusin Jonas. Det var trevligt, vi avhandlade varje familjemedlem och risade eller rosade. KusinPanelen. Det är schysst att träffa sina släktingar, det är skönt att ha någon som är som en kompis men helt och hållet förstår sig på (så mycket som det går...) vår knäppa familj.

Jaha, annars då? Lämnade in min lilla vita ullkappa på kemtvätt. Det var som en marknad i Thailand, vi stod och förhandlade om priset ett tag, jag ojade mig och körde på studentkortet. Sen tyckte jag att allt var i sin ordning och jag gick nöjd därifrån. Då ringer han mig ikväll! Och bara: ja nej det går inte att laga jackan! Jag gör om allt, det kommer att kosta 700 kronor!
Alltså, jackan köptes för 800 kronor och det här är väl typ tredje eller fjärde gången jag lämnar in den på kemtvätt, så totalt vill jag ju inte lägga ut mer för jackjäveln än vad jag köpte den för. Oundvikligt, visserligen, eftersom att den är vit. Mycke kemtvätt blire. För en skitgris som jag. Eller inte. Jag blaimar Frankrikes fuktiga klimat.

Jaha nähä så nu vete fan vad det blir, tror vi kom överrens om något pris, men vad vet jag inte. Jag blir väl grundlurad. Gör ganska lite, vill bara ha jackjäveln ren. Ska investera i en egen kemtvätt som jag kan ha på verandan, så kommer jag nog ha tjänat in de pengarna ganska snart. Kan ju låta grannar lämna in sina grejer.


Nu sitter jag själv, Fanny är på l'hôpital med en fot som inte finns och ingen annan gör någonting roligt. Jag vaktar en jäkligt jobbig hund (ja just nu är han det), den är min egen tror jag. Inget jag vill kommentera. DändY!

Kul jul. Hare. (och Älg)

Uh, det här är så tråkigt, jag vet att jag alltid bara gnäller. Jämt och ständigt detta jämmer. Ack och ve.


MenjagskulleintegnällaomnåtbrahändenånjävlagångOK?

Min (mammas) hääääst blir aldrig braaaa. Oh, but why? Jag vill veta varför hon inte är frisk så hon hade kunnat vara med på löshoppningen igår! Eller varför jag inte kan träna för KG Svensson den 15 februari. För vi hinner inte få igång krakan tills dess.

Okej, vi longerade det lilla livet idag, och trots böjt spår och vansinnestrav så syntes ingen hälta. Men varför är hon då varm och svullen i höger bak? Eller försvinner det om man liksom rider henne lite försiktigt? Ska man prova med någon uppsutten för att se om hon haltar då, med belastning?

Hej, jag har hållit på med hästar så länge jag kan minnas, men jag kan inte svaren på dessa frågor (nä, för mina hästar är minsann alltid friska...eh.)!

Jag vill ha en frisk häst, som man kan rida på! Och hoppa med! Och tävla med! Nu fårevanog! Jag har minsann nästan jämt ont i ryggen, men klagar jag? Säger jag till hästen att nä, jag måste nog vila i en tre, fyra veckor innan vi kan sätta igång igen? Nej.

Okej, inte en värdig parallell att dra. Men ändå.

Jag vill liksom skylla på någon för det här. Nån, nåt? Ingen? Tänkte väl det.


Okej, tre bra saker med idag:

1. Öum......jag sov bra?
2. Jag....åt frukost?
3. Jageeee......äää..... haha fick ett jäkla utbrott på en av mammas jobbarkompisar. Vi höll på i nästan en halvtimme att försöka få in hunden i bilen, han har fått för sig att han inte vill, och då stod en jobbarkompis och tittade på oss, men jag såg inte att det var han och pekade och ropade: OCH VAD FAN GLOR HAN PÅ!? Sen såg jag vem det var. Okej, inte en bra sak, men ganska skojig.

Nej, det får räcka.

Hihi jag gick på bio igår med Ystra Syster. Vi såg Twilight. Och om han, Robert Pattinson, skulle en dag svänga förbi mig och typ, ah, vetinte, fria. Då skulle jag tacka ja. Det där ansiktet. Herregud. Fanny tyckte filmen var bra, jag tyckte att han var bra. Jag satt hela tiden och tyckte att alla scener utan honom var helt onödiga. Tjejen var helt onödig. Jag tycker att man lätt kunnat klippa in mitt ansikte istället för hennes.

Och jag skulle inte sett den. För nu vill jag ha någon som också glittrar i solen, som diamanter. Jag vill också ha en vampyr. Han får gärna bita mig, any given sunday. Gaaah!

Men ändå så får faktiskt filmen mig att fundera, på den där berg-och-dalbanankänslan som ibland finns. Den där som alla "vettiga" säger att man inte ska sträva efter, för den är inte hälsosam. Men ibland så man träffar en människa, är det någonting som gör en loop i magen varje gång man ser honom eller varje gång telefonen visar att man har fått ett sms. Från honom! Iiih.
Just nu har jag inte den känslan, jag trycker bort smsen lite irriterat efter varje gång jag läst dem. Jag är så knäpp. Jag vet inte riktigt varför. Eller det känns mera som att jag förstör för mig själv. Att jag istället för att bara ta det lugnt och följa med så ska jag, så fort jag inser att det kan bli bra, förstöra det. Leta fel, bli irriterad, fnysa och ha tusen andra saker att göra istället. Allt för att - herregud - inte just JAG skulle kunna få ha det bra.

Eller gör jag egentligen rätt? Är det inte så att man ska känna direkt när det är rätt, inte efter att ha träffat människan hundra gånger liksom nött in i skallen att det är rätt. Jag vet hur jag har känt tidigare (sen att de varit kompletta idioter är ju mindre relevant...?) och jag vet också att om man har känt den känslan en gång letar man efter den hela tiden, tills man hittar den igen.

Antagligen är jag inte tillräckligt vuxen för att på något sätt "resonera" mig till någonting. Jag måste gå på magkänsla, annars känns det som om jag förråder mig själv. Jag inser att det inte är som på film, någonsin. Men ibland finns faktiskt de ögonblick som är förvillande lika filmkärlekens. Och de är väl de mest optimala ögonblicken, eftersom att kärleken skildras till sin fördel i nästan varenda film (typ The Grudge ej inräknad).

Kanske blev jag aldrig äldre än 14 känslomässigt. Men om jag kan få uppleva de känslorna jag kunde ha då, den berg-och-dalbanan igen, då vill jag heller aldrig bli äldre. För ibland bara vet man.

Jag har gått runt och oroat mig för att jag inte har office. Och en gång, för länge sen, när jag hade tid som en strand har sand (gud så kasst), har jag avfärdat openoffice. Nu behöver jag verkligen ett skriva-text-program-vilket-som-helst-bara-det-inte-är-Wordpad. Så jag tänkte jag skulle ladda ner det här open office, även om jag får typ excel-liknande grejer som jag verkligen inte behöver.

Nu, såhär vid elvarycket. Tänkte jag mig.

Återstående tid: 4 tim 45 min. Aha.


Ja precis vad jag tänkte mig. Jag har inget emot att vänta till fyra på morgonen. Sen har jag inte heller nåt emot att det blir centrerat nu istället för vänsterjusterat. Det är luuhuugnt. Det här ska jag tydligen göra NU när jag har jobb, både fredag och lördag. Jag väljer mina tillfällen, så att sägaaa... Och för att klaga ännu mera (nyårslöftet? fuck nyår schmyår) så är det bara SKIT på TV. Skit, säger jag. Så jag antar att jag är lämnad åt att sitta och stirra på min snabba nedladdning.

Imorgon ska jag klippa mig, hos Lina, superduktig. Konstigt att man säger att "jag ska klippa mig". Vart kommer det ifrån liksom? Jag ska verkligen inte klippa mig själv, resultatet skulle bli hårresande (möhöö). I alla fall, hon klipper Abba-Agneta. Jag undrar om jag ska säga att jag vill ha samma frisyr som Agneta? Agnetha kanske hon stavar. Jag stavar Zäfiah. Typ. Och Cevin och Melizza ska mina barn heta. Och så blir det med det. Nej de ska få heta fina saker.

För övrigt har jag löst våren. Kandidatuppsatsskrivning, blir det! TJOHO! Haha. Hähä. Det ska bli kul, eller så tycker man ju jämt innan man dykt ner i det, men faktiskt så var ämnena man hade att välja bland intressanta. Eller det ena handlade om genus och det är jag inte så intresserad av, även om män och kvinnors språkbruk skiljer sig. Men det lämnar jag åt folk med mer feministiska drag att studera. Jag tänkte ta litterär stilistik. Se hur olika berättartekniker skiljer sig. Min egen kanske skulle granskas under lupp. Eller inte, den är fruktansvärd och förutsägbar. Hemsk.

Nu är hela tio procent av nedladdningen klar, bara 90 procent kvar, det tar ju sig! Ja! Ska läsa Gomorra, den där om italienska maffian. Den är bra, men mycket som händer så jag tappar liksom bort mig hela tiden. Nåja, en dag ska jag också lära mig att läsa.

Natti!