Please don't let it begin, you're under my skin. Same old story, boy meets girl and she falls much harder than him, baby where's the glory.

Nej riktigt så är det visserligen inte, men alltså. Ibland önskar jag att jag kunde hantera olika saker på ett bättre och smartare sätt. Fast well, nu gick det som det gick. Men jag blir trött på mig själv ibland. Ofta.

Åh en grej. Mina öron har börjat strejka.
Tecken nr 1: Det slår lock för öronen, ibland båda och så tjuter det utav bara fan.
Tecken nr 2: Jag hör ju inte vad folk säger! Det finns liksom bara ett begränsat antal gånger man får säga "va?!" Till slut skiter jag i det och bara nickar och håller med när någon säger någonting. Irriterande.

Jag har en plan för dagen. Jag tänker följa med Isabel (som just nu ligger och snarkar i min säng. Fast nej hon snarkar inte, hon andas så jävla tyst att man tror att hon är stendöd) till Bromma gård, typ frysa medans hon rider, och sen gå hem. Det är inte så långt. Vad kan det vara? Typ..........6 kilometer. 7 kanske. Tar ju inte så lång tid.

Uh nu måste jag betala lite mer räkningar som jag kom på att jag hade. Det mysigaste är att jag inte kommer ihåg var fan jag la dom. Synd. Jag vill inte ha post längre. För när det kommer post till mig finns det tre sorter:
1. RÄKNINGAR
2. Typ....jobbiga brev som typ "Hej Sofia! Du har inte bokat någon ny tid hos din tandläkare, så vi gjorde det åt dig!!! Den 8/1 kl. 04.35 ska du träffa Anna-Lena igen! Ta med dig ditt livs sparkapital för när kostnaderna väl börjat rulla, går det undan! Mvh Tandläkarna"
3. Underbara saker som jag beställt från Asos (väntar just nu på en väska), Adlibris (ooh bra reminder, ska beställa lite) eller något annat trevligt. Typ brev.  Hahaha jag vill verkligen ha ett brev. Ska skaffa en brevvän.

Ciao

Jag står i porten hos sankte Per. ÅH jag måste få visa en bra historia:

En man, hans häst och hans hund vandrade på en väg. När de gick förbi ett kolossalt träd, slog blixten ned och alla dog. Men mannen märkte inte att han redan hade lämnat denna världen och han fortsatte att vandra med sina båda djur. Det händer att det tar lång tid innan de döda inser sitt nya tillstånd...

Vandringen var mycket lång, den gick uppför kullar, solen var stark och de svettades och var mycket törstiga. När vägen gjorde en krök såg de en praktfull port, helt i marmor, som ledde in till ett torg lagt med guldblock och i mitten fanns en fontän som sprutade kristallklart vatten. Varndraren vände sig till mannan som vaktade ingången.
"God dag."
"God dag", svarade vakten.
"Vad är det här för vacker plats?"
"Det här är himlen."
"Så bra att vi har kommit till himlen, vi är hemkt törstiga."
"Ni kan gå in och dricka så mycket vatten ni vill." Och vakten pekade på fontänen.
"Min häst och min hund är också törstiga."
"Jag beklagar", sade vakten. "Här är inga djur tillåtna."

Mannen blev mycket besviken för hans törst var stor, men han tänkte inte dricka ensam, så han tackade vakten och gick vidare. Efter att ha vandrat en lång stund högre och högre uppför bergssluttningarna kom de utmattade fram till en lantegendom, vars ingång bestod av en gammal grind som ledde till en grusväg kantad av träd. I skuggan av ett av träden låg en man med ansiktet täckt av en hatt, kanske sov han.
"God dag", sade vandraren.
Mannen nickade.
"Vi är mycket törstiga, jag, min häst och min hund."
"Det finns en källa vid de där stenarna", sade mannen och pekade på en plats. "Ni kan dricka så mycket ni vill."
Mannen, hästen och hunden gick fram till källan och släkte törsten.
Vandraren gick tillbaka och tackade. "Ni är välkomna tillbaka", svarade mannen.
"Förresten, vad kallas det här stället?"
"Himlen."
"Himlen? Men vakten nere vid marmorporten sade att det var himlen!"
"Det där är inte himlen, det är helvetet."

Vandraren blev förbryllad. "Ni borde förbjuda dem att använda ert namn! Sådan falsk information måste skapa mycket förvirring!"
"Inte alls. Sanningen att säga gör de oss en stor tjänst. För där stannar alla de som är beredda att överge sina bästa vänner..."

Det här är ett utdrag ur Paolo Coelhos Djävulen och fröken Prym. Det är en väldigt bra bok, som jag tycker mest om av alla hans böcker.

Ja, och jag känner för att dö. Eller det verkar som om mitt högra öga gör det, för det håller på och hoppar ut ur sin håla. Jag kommer nog att avlida snart. Varför fick jag bihåleinflammation. Hehe jag höll på att skriva bihåleinformation. Kul.
Det har jag ärvt från pappa. "No, it's great genes."

Tjoho.

Well, jag hade rätt. Pappa dök inte upp på Arlanda, däremot hade han skickat en taxigubbe för att hämta oss. Snacka om att inte vilja. Det kostar typ en miljard.

Jag har fått den fina gåvan att dö varje gång planet ska landa, när det börjar tappa höjd. Mina bihålor snäpper iväg av sig själva. Fy fan säger jag bara. Fy fan. Jag har fortfarande så sjukt ont. Det gick nästan inte att packa upp igår (ja, ni hörde rätt, vuxenpoäng att packa upp så fort man kommit hem. Förut lät jag väskan vara i typ två veckor innan packningen långsamt försvann). Buhu.

Jag har köpt ett par nya superfina sneakers från Adidas som är väldigt slimmade och fina. Med rosa sula. Iiih. Rosa. Och en toppenfin mössa från Guess. Yey.

Stavas "gener" så? På engelska liksom. Jaja alla fattar.

Idag är det Fannys och min sista dag här i Finland. Det trodde inte pappa. Igår runt halv elva tiden hemma, alltså halv tolv här, på kvällen, ringer han:

Pappa: Jaaa var e ni då?!
Sofia: Ehh... Hos Ilka och Paula, vi ska gå och lägga oss.
P: Men va i helvete jag står på Arlanda nu för fan!!!!
S: Ja men pappa du pratade ju med Fanny idag och hon sa att det var imorgon...
P: NEJ vi pratade igår!!!
S: Men kolla samtalslistorna då, för i Fannys mobil står det att du ringde idag vid typ fyra.
P: Men.......FÖR FAN JÄVLA HELVETE HÄR HAR JAG GÅTT UPP HALV JÄVLA FEM OCH DESSUTOM ÄTIT PÅ SKITÄCKELMCDONALDS FÖR ATT HINNA TILL DET HÄR PLAN...FAAAAAAN OXÅ!
(jag och Fanny kväver skratt så vi spricker. Litterally)
Min mobil dör, och Fanny ringer upp honom.
F: Ja Sofias mobil dog så... ja.
Pappa drar samma harang som han gjort med mig fast nu avslutar han med att "jag orkar inte prata mer, godnatt".

Så... Big question of the day. Vem hämtar oss på Arlanda? Jag har en vag känsla av att det inte är pappa, men man kan ju alltid hoppas. Men han var ju liksom redan där igår. Men såg han inte att det inte gick några plan till Sthlm igår? Hur virrig får man bli? Jag hoppas att jag alltid kommer att kunna komma ihåg.

Årets julklapp till pappa: en filofax.

Jag har min huskatt Fanny på min högra sida och hon har öronproppar i huvudet och läser en bok. Min bok, men jag lyckas alltid med konststycket att läsa ut böcker på typ sex timmar.  I alla fall. Jag har Paolo Coelhoboken kvar, fast den har jag kommit halvvägs in i. Vad är det för fel på mig?
Julaftonen blev precis lagom och bra, och jag blev så sjukt mätt att jag lovade att flytta till närmaste barnhem, jag gav faktiskt lite bra julklappar och alla var nöjda.
Nu har jag druckit lite glögg, och jag tror den var ganska stark för jag känner mig lite luddig i huvudet, men den var i alla fall god!

Tankenöt: här i Finland har alla bastu i sina hem, även dom som bor i typ ettor.
Fråga: Varför finns inte det i Sverige? Bastu är typ guds bästa uppfinning och man blir så varm och snäll efteråt. Vill inte Sverige ha snälla, varma och goa människor? Jag tror att världen skulle vara en bättre plats om alla fick bada bastu och bli riktigt varma om fötterna. För kolla på typ Thailand, där är det jättevarmt och alla är trevliga (den här teorin stämmer inte riktigt in på typ Irak, men jag tänker inte nämna Irak så tänk inte på det)!

Eftersom att min tandställning är borta och alla är lyckliga förutom jag som bara är lite lycklig tänkte jag bleka tänderna. Det blir bra. Och det är inte så dyrt. Så då, när mina tänder är vita kan jag äntligen bli lycklig. Jag ska bara botoxa mig, lyfta brösten, fettsuga mage och lår och lyfta knäna. Usch jag har typ potential att bli en såndär människa som är addicted to skönhetsoperationer, så kommer det sluta med att jag ser ut som hon lejonkvinnan (inte lejonkungens fru, hon är ju söt. För att vara lejon.).
Nej men en tandblekning blir bra. Tjoho.

Hej svejs

TRÅKIGT: DET ENDA JAG KAN GÖRA ÄR DETTA:

1. Spela TP med dom andra (men jag veeet!). På finska.
2. Ligga i soffan på nedre våningen och läsa en Paolo Coelhobok (hur jävla många böcker spottar människan ur sig? Han gör det bara för pengarna).
3. Leta flyg. Och det har jag gjort. Det bästa jag hittat hittills är SAS, som erbjuder en biljett med mellanlandning i Köpenhamn för 10200 kronor. Funderar allvarligt på det. Någon annan får betala.
4. Typ städa i mina väskor som efter 20 minuter ser ut som ett krishem för slarviga människor.
5. Gå upp på övervåningen och dricka upp 3 litersvinet. Och glöggen. Och ölen. Samtidigt, så jag blir skitfull och odräglig och börjar gråta och springer ut i natten själv med bara typ en sjal och en vante på mig.
6. Ta mig i kragen och be om ursäkt (HAHAHA tillåt mig skratta), spela deras jävla TP, mysa och vänta in julen. Vadå, är det jul? Jag trodde det var tisdag imorgon? En helt vanlig jävla tisdag.

Nästa (eller någon jul nångång i mitt liv) ska bli såhär:
Den 22a december åker jag och min vrålsnygga pojkvän ut till en herrgård på landet. Herrgården är gul, lyser blekt i vintersolen, snön är nästan upp till fönsterna. Vi har en perfekt Audi som inte får sladd eller slut på bensin mitt i allt. Fast den sladdar bra som fan när man vill, och min pojkvän är lite busig, så ibland sladdar han till i någon sväng och jag skriker till, fast glatt, inte "vad i helvete håller du på med, fattar du inte att julskinkan ligger i baksätet, vill du ha den i nacken eller, med all griljering?!".
I herrgården har alla våra perfect vänner samlats och när vi kommer så råder en genuin men inte allt för pretantiös julstämning. Emelie håller på och smakar av den hemmagjorde fudgen, hennes pojkvän håller på och tänder en brasa, och eftersom att våra pojkvänner är världens bästa vänner sticker min dit och hjälper till. Jag går in i köket och packar upp det sista och hjälper till med maten, som givetvis är klar så man har en perfekt marginal att göra lite vad man vill på den tidiga eftermiddagen. Vi som är där är jag, min pojkvän, Fanny och hennes kille, Emelie har jag ju redan sagt, Isabel, Lovisa, Frida och Madde är också där med sina pojkvänner och alla kommer jättebra överrens. I alla fall badar vi bastu och springer ut i snön efteråt och skriker förtjust över kontrasten mellan varmt och kallt.

Eftermiddagen tillbringar de flesta på sina rum (alla har ett varsitt, på övervåningen), medan jag, Fanny, Emelie och Isabel sitter i den mysiga soffgruppen framför brasan och pratar och dricker glögg. Klcokan blir ganska sent, så vi ropar ner alla till middag, som är en liten blandning av det bästa av julmaten och min favoriserade, perfekta kycklingsallad. Eftersom att jag är perfekt smal med en perfekt figur, hy, hår och leende äter jag bara av kycklingsalladen. Efter middagen sitter vi och pratar och skrattar till långt in på småtimmarna. Ingen är bakis som fan dagen efter.
Så fortsätter det, ända till julafton, då vi tar in granen och klär den otroligt stilrent men ändå mysigt, och jag har på mig en fantastisk klänning som är precis lagom festlig och julpassande. Mina skor är Manolos (Jimmy Choo går också bra), och mina ben ser helt fantastiska ut.
Alla har köpt perfekta julklappar till varann. Jag får massor av böcker eftersom att alla vet att jag älskar böcker. Av min perfekta pojkvän får jag ett perfekt inslaget litet paket, som visar sig innehålla en enorm rosa diamantring från Engelbert. Jag tackar ja till hans frieri och alla är så lyckliga åt oss.
Efter julklappsöppningen drar killarna sig tillbaka för att hänga och vi gör likadant. Ingen tittar på jävla Kalle Anka, ingen mumlar om att de kanske ville byta den där tröjan. Vi dukar fram maten som är helt perfekt och alla sätter sig för att äta. Alla är lyckliga. Det är en perfekt julafton.

Nu har vi åkt till mammas syster istället, som bor i en annan stad. Dom bor i ett litet radhus, där det just nu inte händer ett jota. I den förra staden bor resten av hela släkten och det finns alltid något att göra, någon att vara med och om inte, kan man mysa med min morbrors underbara hund. Här har dom en katt som är fet och inte gillar nya människor.

Alltså. Jag vill inte vara otacksam eller så, men de andra i släkten förstår och kan prata svenska, eftersom att jag inte kan prata finska så bra, men här så är det bara finska som gäller. Tur att jag har Fanny och Per med mig. Mamma förvandlas alltid till en sur skitunge när vi är i Finland. Inget support what so ever, det är som när vi går av planet så kör hon en headturn a la Exorcisten och bara "you're on your own now MUHAHAHAHAAAAAA". Jag skulle kunna börja gråta.

Just nu är skinkan i ugnen och passande nog är alla dörrar, fönster och övriga ventilationsmöjligheter stängda. Riktigt så att grisjävelns fett sätter sig i håret och täpper igen alla porer i huden. Jag ska gå och duscha. "Men vill du inte bada bastu?" Eh nej tack, jag ska typ duscha iskallt så att alla porer stänger sig själv och stänger ute oset. Uhuu.

Jag drömmer om en juuuul. Heeeeeeemmaaaaaaa.

Shit jag har säkert stavat jättefel. Varför kan jag inte bättre finska för? Nu är liksom jag, mamma, Per och Fanny i Finland och jag stammar mig fram som en utlänning. När jag och Fanny var små så ville pappa att vi bara skulle prata finska (diktatoriska metoder) med mamma, men vi slutade med det. Hur jävla synd är inte det? Då tyckte vi att pappa var en jäklarns stalin, nu ångrar jag mig. Pappa vet alltid bäst.

Anywho. Jag har köpt upp mig på läppjuck, såsom Mirame, Blistex och lite andra. Sen köpte jag ett leopardfärgat diadem (japp, jag är den sista i världen som köpte det typ), en såndär sjal som alla har. Sån där silkig. Det var härligt med en liten shopping-spree. Sen gick vi vidare till mataffärerna och dom är så jäääävla härliga!!! Karelska piroger så långt ögat når, ost i singelförpackningar, cider och öl med 4,7 % alkohol.... Allt är tusen gånger bättre.

Min chef ringde idag. Han pratade först med Fanny och så om lite jobbtider, sen frågade han vart jag var, om jag jobbade i Svartsjö idag. Fanny typ "ehh...näe vi är liksom i Finland...försöker fira lite jul...(MEN DET GÅR INTE NÄR DU RINGER HELA JÄVLA TIDEN)".

En glad nyhet: Emelie - the best friend in the whole world, hennes syster Catarina har fött en liten son!!!! Han kom idag på dagen och vägde 3800 gram. En toppsöt liten kille som ska heta Muhammed. Nej skoja bara dom har inte bestämt namn. Kanske Zlatan?

Nu ska jag trycka i mig lite mer mat. Gulp.

Jaha så nu är tandställningen borta. Fan vad fult det blev. Uh. Jag som skulle tagit bild på mig själv och skickat till pappa. Nu får inte ens hunden se mig.

Näää så illa är det inte. Men på nåt jävla vänster har min vänster (höhö)tand hoppat fram som en liten tomtenisse på julafton. Och det var ju inte meningen. Meningen var ju inte att det skulle bli bättre än vad det var förut det skulle bli PERFEKT. Jävla skitfan. Nej men på allvar, det är inte så illa, alla tänder är raka och fina, det tar bara lite tid att vänja sig vid att inte ha tandställningen. Men återigen: uh jag (pappa) betalade inte 14000 för att det skulle bli "OK". Phew jag måste lugna mig.

Så jag fick min hund att ta ett bad. När jag var liten kunde jag låta honom simma lite i badkaret. Gud vad sjukt. Men han simmade och jag tog upp honom efter max 10 sekunder ändå, men hur fan kom jag på idén? Jag kan inte vara frisk. I alla fall, jag badade honom och fönade och klippte luggen. Han blev så vit och fin och mamma och jag enades om att vi tyckte om honom ändå. Eller vadå ändå? Jag tycker alltid om Ollisen. Mamma hatar när man säger "Ollisen" för det har liksom blivit så. Först: Går du ut med Ollie sen? Nu: gårduutmedolliesen? Jösses.

Jag måste tvätta mig själv också, packa inför inatt, göra om naglarna eftersom att en bit tejp snodde med sig lite nagellack (hur fan går det till?) när jag slog in paket. Sen måste jag gå upp till affären och lämna nycklarna. Och åka till Isabel med Ollie. Och sova kanske. Om jag hinner (mitt life är sååå busy)

Tjingeling

Kan någon tala om för mig varför jag blir så fruktansvärt irriterad när jag städar? Jag blir sådär jätteskitförbannad. Och det liksom på allt. Allt som sticker ut, är fransigt (här talar vi om kuvert som tillhört någon räkning jag betalat i juni förra året), gammalt och dammigt. Jag har saker på mitt skrivbord som ingen kunnat drömma om. Det är liksom inte långt ifrån en aphjärna i spritburkar. Jag blir galen. G-A-L-E-N. Jag måste ge intrycket av att vara en väldigt instabil person. I am.

Men jag blir liksom varm, lite svettig (och det bara att byta lakan i min jävla 2 meterssäng), och det känns som om dammet kryper upp och sätter sig på kroppen, i näsan, i ögonen och hur mycket jag än tvättar händerna efteråt känner jag mig smutsig.

Och en annan grej som gör mig gaaaalen: jag har precis kommit ner från Per. VARFÖR LUKTAR DET STEK OS? Olympiska spelen i mat-os. Uuuuusch! Nu måste jag duscha - IGEN. Jag blir galen.


PSYCHO CHICKS PSYCHOOOOOOOO!

Kul att det blir tio plusgrader på julafton. Inte för att jag är ett så stort fan av julen, och inte för att jag ens kommer att vara i Sverige då, men det suger ju verkligen i alla fall. 10. Lägg på 10 till så är det ju sommar. I alla fall svensk sommar. Ugha.

Men jag antar att det inte kommer att vara mycket kallare i Finland, men de får i alla fall lite väder från Ryssland, och det är ju inte det varmaste landet på kartan direkt. Jag vill verkligen åka utomlands. Finland är utomlands och även fast man går upp jättetidigt (vi måste åka typ fyra hemifrån!!!) och flyger så är det ju inte så varmt så man bara dör när man kliver av. Jag drömde att jag var utomlands i ett bra och varmt land. Så när jag vaknade var det samma regnskit som vanligt.

Och juste, jag har tappat bort Fanny. Det låter som att det är hon som kommer hem nu, men det kan man aldrig veta. Var tog hon vägen? Anywho, det var visst inte hon. Men vem det än var satte den personen igång Den Skällande Hunden. Snart springer jag upp till honom med en machete. Näää. Så kan man ju inte göra ju (den galna sidan i mig undrar varför inte).

Igår bakade mamma och Fanny lussebullar. Det luktade gott överallt. Faktiskt så luktade det lussebullar i mina sängkläder typ när jag skulle sova. Charmigt. Jag vaknade i natt igen av att TVn var på. Det var ett jättekonstigt ordprogram och halv fem på morgonen ville jag lösa det. Det gick inte. Jag gav upp och stängde av TVn.

Dagens kläder: den vackra Chanel-uniformen i grått och rött.
Dagens löfte 1: Jag och Fanny har en biodejt. Med pappa. Han hade sett Borat och blev helt vild och ville se om den igen. Efter nyår. Det kan typ bli i juni.
Dagens löfte 2: Jag fick gå tidigare! Typ en halvtimme, och jag började två timmar tidigare. Dessutom sträckte jag en muskel på ett väldigt skumt ställe. Jag måste nog lägga mig ner.
Dagens aktivitet: Ligga i soffan och äta lussebullar. Kanske tvinga hit Isabel. Och så måste jag bada hunden. För han ska till Isabel imorgon och bo där över julen. Fast jag kan bada honom imorgon.

OCH DÅ ÅKER MIN TANDSTÄLLNING AAAAAAAAAV!!!!!!! Yeeee fuckin haaaa!

Att ha kompisar är det mest livsviktiga som finns. Man har liksom valt dem helt och hållet själv och då ska det ju vara sådär fantastiskt och man ska tycka om sina vänner jättemycket utan gränser. Familjen är man ju påtvingad och det kan ju hända att man faktiskt inte alls tycker om dem, utan helt jättetvärtom (fast jag gillar min familj. Ibland).
Men själva grejen är att jag kan hata mina kompisar så mycket att jag vill ha ihjäl dem. Exempel på varför följer nedan. Exempel på o-kompisar-gärningar:

- Jag blir lämnad mitt på stureplan fär att jag inte var så sugen på efterfest på söder eftersom att det då är typ tre miljarder mil hem sen. Jag blir själv, vet inte var jag ska ta vägen och får nödsova hos någon jag inte alls ville sova hos.

- Jag blir återigen lämnad (japp, av samma kompis) den här gången utanför White room, jag ska hämta ut jackan och plötligt är hon bara helt jätteborta och har tappat mobilen och klockan är i vanlig ordning typ halv fem och jag kommer inte hem. Tack, jätte.

- Min barndomsvän försöker kränga på mig ett par byxor som hon köpt och kräver lika mycket pengar som hon köpte dem för. "Cause that's what friends are for".

- Jag lånar ut kläder, ridbyxor och allt möjligt som man bara inte får tillbaka. "Nej men dom ligger i tvätten asså!" Jaha, ni tvättar en gång om året typ eller?

- En kompis stal underkläder av mig en gång (hysteriskt länge sedan, men en elefant glömmer aldrig).

Fast, när allt kommer omkring så är jag en lika dålig kompis jag. Jag ljuger om att jag inte kan, när jag inte orkar träffas, jag säger att jag inte kunde svara i telefon, när jag egentligen stod med den i handen och hoppades att det skulle sluta ringa, jag har själv bara stuckit från uteställen när jag hittat något intressantare objekt och jag har sjukt mycket o-egna kläder hemma. Fast jag stular aldrig. Jag har inte ens tagit en godis. Av någon.

Men alltså, varför beter man sig så jävligt mot varandra? Jag och Emelie kan börja bråka som systrar gör, så att man typ vill slåss. Isabel och jag kan vråla att "men varför är du så jävla dum i huvudet för!?!?" till varann utan att vi egentligen är ovänner. Vi slåss lite däremot. Hon puttade in mig i sin TV bara för att jag jävlades och flottade ner hennes nya dator med mina fingrar. Ja det var ju schysst, käraste vänner.

Den som jag typ kommer bäst överrens med är min syster Fanny. Vi tycker precis lika, att alla är konstiga förutom vi, vi bråkar bara om hon inte får låna kläder av mig och framför allt utnyttjar jag hennes storasyster-instinkt som gör att hon alltid tar hand om mig. Hä hä.
OCH en annan grej. Jag har märkt att det pratas inte så mycket skit någon annanstans än i kompisgäng. Fy fan för att inte vara närvarande när alla ses, för jag vet precis hur det låter: "Alltså hon är så knäpp, hon kan ju inte bara gå och....." ja och så vidare. Snacka om hat-kärlek.

Jeremy Pivens aka Ari Gold är min idol, alla kategorier. Det som roar mig mest är att han är en exakt kopia av min pappa. Inte utseendemässigt utan personligen. Jag har nog sagt det förut men de är extremt lika. Jag älskar att han är så sjukt lättretad och alltid en hårsmån ifrån nervsammanbrott. Hans sätt att skricka "FUUCK!" eller "FUCK YOU!" mot telefonen liknar även mig ganska väldigt mycket. Hela hans uppenbarelse gör mig bara lycklig.

Först tittade jag på Entourage för att Adrian är så sjukt snygg, men nu måste jag säga att Jeremy är den som bär upp hela serien. Tillsammans med Turtle. När jag först läste recensioner av serien förstod jag inte varför så mycket ljus hamnade på Jeremy, när Adrian är tusen gånger snyggare, men nu förstår jag verkligen.

Allvarligt, Ari är verkligen precis som min pappa. Alltid på väg, alltid tokig och galen, har aldrig tid och telefonen ringer hela jävla tiden (oftast är det typ jag och Fanny som ringer helt otimat och han svara bara med att säga "kan jag ringa upp" så lägger han på). Min pappa är precis som Ari, och han har alltid lockat mig till hysteriska skratt, exakt på samma sätt och åt samma sätt som Ari Gold gör.

Snacka om hyllning. Till både pappa Nicke, Ari Gold och Entourage.

Förresten, hur många säsonger finns det?! Jag har bara tittat på tre än så länge. Måste. Se. Så. Mycket.Som.Möjligt. Varje gång jag haft en ny säsong i min hand har jag sträcktittat på den långt in på natten. Im stuck. Så sjukt braaaaa!

Fuck you!!!!!

Sitter hemma ikväll. Det känns så skönt! Det är bara jag och mina underbara (så lät det inte nyss...) djur. Jag halvligger i soffan med datorn på magen och Bella The Cat tassar omkring på mitt huvud. Jag åt en god middag, seglartoast, en riktig gammal klassiker som är lika god när mamma gör den som när jag praktiserar mina färdigheter i matlagning.

Pappa ringde Fanny, varför ringer han inte mig tro? Allvarligt, undrar varför? Äsch han har perioder med det där, ibland ringer han bara mig, ibland bara Fanny. Jag tar det nog inte så allvarligt trots allt.

Vuxna människor kan inte stava. De flesta i alla fall. Jag kan stava. Det är bara när jag inte orkar anstränga mig som jag skriver slarvigt och fel, men i grunden kan jag stava skiiiitbra. Men inne på Agrias hemsida kan man ställa frågor och så, så är det en kvinna som skrivit "och våran veterinär har sackt...." SACKT? Det är inte ens ett ord överhuvudtaget! Sagt trodde jag att det stavades. Sack....suck.

I morgon ska jag jobba från nio till halv fem... Det är en ganska skön tid faktiskt, med 100 % ob. Det är bra det. Och halv fem är också en bra tid, eftersom att man slipper bli av med hela söndagskvällen. Oh på tal om det! Det är Moulin Rouge på TV4 ikväll! Yee! Det är en så bra film...
Nu ska jag väl gå ut med min lilla vovve igen. Sen går han nämligen och lägger sig. Fast det verkar han redan ha gjort nu när jag tittar på honom.

Ciao

Det blev inte förra fredagen i repris, tack gode gud. Jag och Fanny skämdes som små pudelvalpar när vi gick förbi Sturehof. Nä det gjorde vi faktiskt inte, men lite skämmigt var det.

Jag premiärgick med min nya pälsmössa, som blev otroligt ledsen av regnet. Liksom varför regnar det just när jag ska gå ut?! Och inte nu? Blä blä. I alla fall gick vi till Candy först och Mille var snäll, sen gick jag och Isabel till Whiteroom där jag typ fick sömnpiller i mitt glas för jag var bara trött och ville hem. Så jag framför mina planer till Isabel som hojtar att hon bara måste vända upp och ner på sin väska för att hitta garderobsbiljetten. Jag suckade och gick och hämtade ut min jacka och när jag vänder mig om igen så är hon - borta! Precis alla vi var med var också borta. Fy fan. Varför tappar jag alltid bort mina vänner när jag är ute?
Jag skuttade ut i regnet och mötte Amalia som i sin tur mötte någon lång kille. I regnet klockan fyra på morgonen började jag få lite panik och ringde till Isabel 20584035 gånger utan svar. Spännande, eftersom att hon lovat att vi skulle åka hem tillsammans, eller åtminstone till hennes bror och sova. Men icke. Nu stegrades paniken några hundra pinnhål och jag funderar på att typ ringa pappa, men så såg jag någonting långt borta, en liten söt tjej som skutta fram - Kattis! Efter henne kom Malou löpandes så jag frågade lite försynt sådär om hur dom hade tänkt ta sig hem, och det visar sig att Patrik skulle köra hem dem - och även mig om jag ville! Ingen var lyckligare än jag och jag somnade mycket snabbt och sov sött.


Och så bara en annan grej: det måste vara så att djuren präglas av sina ägare, det är ju ganska självklart. Men varför är våra djur så knäppa? Till och med hästen var ju det! Jag skulle gå upp till affären med min hund, och katten insisterar på att få följa med. Jaha jaja okej så går vi. Det mesta gick bra på ditvägen förutom att min hund hela jävla tiden sätter naglarna i asfalten och vägrar att gå ett enda steg till om han inte får stanna och lukta på den där busken. Så låter man honom gå och då går han med korta korta snigelsteg och bestämmer sig för att det inte var något att lukta på i alla fall. Jag kan bli helt galen av det, helt galen.
Så på hem vägen ska katten hälsa på alla vi möter och helst lägga sig vid deras fötter och bli kliad under magen, fräscht. Sen löper han amok över vägen och springer till ena sidan, tvärstannar, springer till mitten av vägen, tvärstannar (här kommer en bil som också måste just tvärstanna) och upp i träd, in på tomter och så fastnade han innanför ett staket och blev ängslig. Men värst är det ändå på sommaren när han följer med ut på promenad, för då på kvällen är vägen fortfarande väldigt varm och det älskar Katten Fritz. Han lägger sig mitt i vägen och spinner och tycker att det här med asfalt är en skitbra idé. Hans nio liv går på minus just nu.
Och Katten Annabelle är inte bättre hon. Jag har liksom hittat henne mitt på min gardin hängandes i bara naglarna. Charmigt, thats all ive got to say.

Ja i alla fall, nu var det hundra år sen sist. Eller inte, men jag har inte gjort något annat kul än att jobba.
-Vadå, det är väl skoj? Inte om du frågar mig....

Middagen blev superlyckad och alla älskade den iranska maten som bestod av en förrätt som var en röra med kyckling, ägg, majonäs (?), potatis, saltgurka och ärtor. Det låter suspekt men det var sjukt gott! Jag ville ha mer, men man kan ju inte bjuda på en andra omgång av en förrätt. Synd.
Huvudrätten vad kyckling i en sås av granatäpplen, valnötter och sen har jag ingen aning. Det var helt galet gott. Så även efterrätten, jag hade beställt två tårtor från Olivers pappas konditori. Åh... Jag åt upp de sista bitarna härom dagen, jävligt synd!! Anywho.

Kvällen slutade i vanlig ordning med en superfylla. Vulgofylla. Jag drack typ trehundra fördrinkar (bubbel), och fyllde på med först vitt vin och sen rött. Gulp. Jag, Fanny, Johanna, Petter och Oliver åkte till Stuehof (eller säger man obaren i det här sammanhanget? jag har ingen aning). Där köpte jag mig mina älskade Apple Martinis, varav den ena spillde Fanny ut. Charmigt, med tanke på att det var i en "suits" knä. Well hon var lycklig ändå.
Under kvällens lopp kände jag att det var dags att jag besökte damernas (hur jag hittade dit är ännu en gåta), och i kön trängs svajande jag som håller i mig i väggen, och dekandenta damer. Men en tjej var på toaletten i fyra år, och jag tog mod till mig (som om jag inte hade något) och vrålade att hon för i helvete fick ringa någon annanstans. Toaletten försjönk i tysnad. Tills en av damerna sa: Bra sagt tjejen! Jag blinkade väl bara till i sann fylleanda och sprang in på toaletten.

Därefter tänkte jag leta rätt på Fanny och Oliver (johanna och petter var borta sen länge) och hittade dem på uteserveringen. Sen utspelade sig en scen värd en Oscar. För jag stod och gormade med skorna i handen. Usch jag vill inte tänka på det.

Och pappa som sa att det var nyktert som gällde. Inga utskämmningar nu. Och det var precis det jag och Fanny gjorde.... Nämnde jag förresten att jag trillade ut ur taxin när vi skulle gå in? Alltså det är något fel på mig.
Men kul hade jag i alla fall! Det jag minns...hua.

Ikväll är det en vecka sen så jag har kommit en bit på väg in i glömmandets land.
Gör väl om det ikväll kan jag tänka mig!