Det blev inte förra fredagen i repris, tack gode gud. Jag och Fanny skämdes som små pudelvalpar när vi gick förbi Sturehof. Nä det gjorde vi faktiskt inte, men lite skämmigt var det.

Jag premiärgick med min nya pälsmössa, som blev otroligt ledsen av regnet. Liksom varför regnar det just när jag ska gå ut?! Och inte nu? Blä blä. I alla fall gick vi till Candy först och Mille var snäll, sen gick jag och Isabel till Whiteroom där jag typ fick sömnpiller i mitt glas för jag var bara trött och ville hem. Så jag framför mina planer till Isabel som hojtar att hon bara måste vända upp och ner på sin väska för att hitta garderobsbiljetten. Jag suckade och gick och hämtade ut min jacka och när jag vänder mig om igen så är hon - borta! Precis alla vi var med var också borta. Fy fan. Varför tappar jag alltid bort mina vänner när jag är ute?
Jag skuttade ut i regnet och mötte Amalia som i sin tur mötte någon lång kille. I regnet klockan fyra på morgonen började jag få lite panik och ringde till Isabel 20584035 gånger utan svar. Spännande, eftersom att hon lovat att vi skulle åka hem tillsammans, eller åtminstone till hennes bror och sova. Men icke. Nu stegrades paniken några hundra pinnhål och jag funderar på att typ ringa pappa, men så såg jag någonting långt borta, en liten söt tjej som skutta fram - Kattis! Efter henne kom Malou löpandes så jag frågade lite försynt sådär om hur dom hade tänkt ta sig hem, och det visar sig att Patrik skulle köra hem dem - och även mig om jag ville! Ingen var lyckligare än jag och jag somnade mycket snabbt och sov sött.


Och så bara en annan grej: det måste vara så att djuren präglas av sina ägare, det är ju ganska självklart. Men varför är våra djur så knäppa? Till och med hästen var ju det! Jag skulle gå upp till affären med min hund, och katten insisterar på att få följa med. Jaha jaja okej så går vi. Det mesta gick bra på ditvägen förutom att min hund hela jävla tiden sätter naglarna i asfalten och vägrar att gå ett enda steg till om han inte får stanna och lukta på den där busken. Så låter man honom gå och då går han med korta korta snigelsteg och bestämmer sig för att det inte var något att lukta på i alla fall. Jag kan bli helt galen av det, helt galen.
Så på hem vägen ska katten hälsa på alla vi möter och helst lägga sig vid deras fötter och bli kliad under magen, fräscht. Sen löper han amok över vägen och springer till ena sidan, tvärstannar, springer till mitten av vägen, tvärstannar (här kommer en bil som också måste just tvärstanna) och upp i träd, in på tomter och så fastnade han innanför ett staket och blev ängslig. Men värst är det ändå på sommaren när han följer med ut på promenad, för då på kvällen är vägen fortfarande väldigt varm och det älskar Katten Fritz. Han lägger sig mitt i vägen och spinner och tycker att det här med asfalt är en skitbra idé. Hans nio liv går på minus just nu.
Och Katten Annabelle är inte bättre hon. Jag har liksom hittat henne mitt på min gardin hängandes i bara naglarna. Charmigt, thats all ive got to say.