Hubertusjakt
Efter att i panik vaknat upp - sömnen sträckte sig till två hela timmar - och kastat mig hemåt och till stallet satte jag upp för den första i en förhoppningsvis årlig tradition - hubertusjakten! Jag var vindögd av trötthet, och skrattade mest. Kändes lite lätt oansvarigt, men det gick bra. Efter en liten stund var sinnena skärpta och hästarna otroligt pigga.
Vi red över stock och sten, hoppade fasta hinder och galopperade på gräsvägar. Det var fantastiskt roligt! Tyvärr var Sagarar så stressad att hon inte kunde ha njutit en enda sekund. Tjugotalet hästar och full fart var lite mycket för hennes känsliga fullblodssinne, så hon galopperade mest på stället hela tiden (till mitt stora nöje, jag skrattade mest hela tiden). Det kanske jag skulle ha väntat med.
Väl tillbaka till upploppsplatsen avstod jag från att delta i upploppet, det var tillräckligt att hästen var genomblöt av svett och darrade. Saga togs till stallet och sköljdes av och fick hö, men hon var inte intresserad av maten utan stod mest och stirrade ut. Så står hon fortfarande, och jag kan inte hjälpa att känna mig fruktansvärt anvarig för detta. Jag borde defintivt avbrutit jakten och ridit hem med mitt stressade sto.
Men jag måste till mitt försvar säga att jag inte hade en aning om att hon skulle reagera så på denna ritt. Jag vet att hon är lättstressad och ängslig, men det blir aldrig för mycket för henne. Men det skulle gå över, sa veterinären på Strömsholm.
Nu har jag ägnat eftermiddagen åt att ta igen förlorad sömn och sedan gjort mig i ordning för kvällens hubertusmiddag! En svart klänning, en pälsbolero och obestämda skor ingår i festensemblen för mig. Vi får se vad de andra har på sig! Klänning I hope. Inte killarna förstås.
Innan middagen ska vi till stallet igen och tempa den kära lilla hästen. Och under kvällens gång blir hon kollad också, förhoppningsvis lugnar hon ner sig.
Vi red över stock och sten, hoppade fasta hinder och galopperade på gräsvägar. Det var fantastiskt roligt! Tyvärr var Sagarar så stressad att hon inte kunde ha njutit en enda sekund. Tjugotalet hästar och full fart var lite mycket för hennes känsliga fullblodssinne, så hon galopperade mest på stället hela tiden (till mitt stora nöje, jag skrattade mest hela tiden). Det kanske jag skulle ha väntat med.
Väl tillbaka till upploppsplatsen avstod jag från att delta i upploppet, det var tillräckligt att hästen var genomblöt av svett och darrade. Saga togs till stallet och sköljdes av och fick hö, men hon var inte intresserad av maten utan stod mest och stirrade ut. Så står hon fortfarande, och jag kan inte hjälpa att känna mig fruktansvärt anvarig för detta. Jag borde defintivt avbrutit jakten och ridit hem med mitt stressade sto.
Men jag måste till mitt försvar säga att jag inte hade en aning om att hon skulle reagera så på denna ritt. Jag vet att hon är lättstressad och ängslig, men det blir aldrig för mycket för henne. Men det skulle gå över, sa veterinären på Strömsholm.
Nu har jag ägnat eftermiddagen åt att ta igen förlorad sömn och sedan gjort mig i ordning för kvällens hubertusmiddag! En svart klänning, en pälsbolero och obestämda skor ingår i festensemblen för mig. Vi får se vad de andra har på sig! Klänning I hope. Inte killarna förstås.
Innan middagen ska vi till stallet igen och tempa den kära lilla hästen. Och under kvällens gång blir hon kollad också, förhoppningsvis lugnar hon ner sig.
Purdey
Ikväll blir det gala. Kanske inte riktigt. Tre tjejer ska ut på stan, och man vet aldrig vad som kan hända?
Själv har jag en date med Chuck Bass, vilket aldrig är fel.
Ses där!
Själv har jag en date med Chuck Bass, vilket aldrig är fel.
Ses där!
Looks like you just ruined your chance...
Åh, jag har hittat mitt virus botemedel! En spruta fantastiskt Gossip girl, gånger fyra. Och jag bara skrattar. Kanske lite rire jaune, men det är ju det bästa skrattet, sägs det.
Jag känner mig faktiskt på topp. Känslan har dominerat dagen. Man KAN styra sina tankar. Vem sa att man inte kunde?
Så, ut för i helvete med det gamla och in med det nya! Full av nya insikter och planer går jag nu och lägger mig (okej, gamla vanor sitter i, och sjukt nog måste jag titta på Jordan, rättsläkare innan jag somnar. Totalt ute.)!
Jag känner mig faktiskt på topp. Känslan har dominerat dagen. Man KAN styra sina tankar. Vem sa att man inte kunde?
Så, ut för i helvete med det gamla och in med det nya! Full av nya insikter och planer går jag nu och lägger mig (okej, gamla vanor sitter i, och sjukt nog måste jag titta på Jordan, rättsläkare innan jag somnar. Totalt ute.)!
Öh?
Världens mest stressiga dag. Köpte en ost som jag inte ville ha sen. Köpte faktiskt två stycken. Och chili och citronmarinerade oliver. Som jag inte heller ville ha.
Det växa sig i munnen på mig. Åt en Twix och ville operera ut den igen. GAH.
Det växa sig i munnen på mig. Åt en Twix och ville operera ut den igen. GAH.
Såhär pigg är man efter 100 timmars spring på jobbet.
Hapii
Det här är däremot konstigt. När något tråkigt händer kan jag alltid somna. Förutom när Nellie-katten dog. Usch, jag sov i kanske tre timmar, och gick sen upp vid sex och skulle tävla. Det var hemskt. Jag låg och kramade Bella-kissen maniskt. Hon måste ju ha undrat var denna oväntade upps-katt-ning kom ifrån.
Men i alla fall. Nåt tråkigt. Jag bara somnar som en slagen. Typ som att min hjärna inte kan koppla bort fort nog. Undrar om det har med det att göra?
Nåja. Det finns egentligen ingenting annat att sörja än att ännu ett steg mot full bitterhet har tagits. Eller ska man kanske fira? Ja! Hehe. Fy fan.
Så jäkla rejected. Ignored. Ratad, nekad, bortvald. Utanför, långt bort. Blä.
Men det absolut värsta i min tillvaro, det som stör mig allra värst, vilket är helt sjukt, det är att jag inte har något Försvarets hudsalva. Det gör att jag mår riktigt dåligt. Istället får jag ta nåt B-lypsyl som bara gör läpparna torra. Paraffinolja och skit. Mina läppar.
Äsch nu ska jag sluta älta, det är så jäkla tråkigt att vara lite nere! Itsället tar jag på mig min happycoat och går till jobbet!
Men i alla fall. Nåt tråkigt. Jag bara somnar som en slagen. Typ som att min hjärna inte kan koppla bort fort nog. Undrar om det har med det att göra?
Nåja. Det finns egentligen ingenting annat att sörja än att ännu ett steg mot full bitterhet har tagits. Eller ska man kanske fira? Ja! Hehe. Fy fan.
Så jäkla rejected. Ignored. Ratad, nekad, bortvald. Utanför, långt bort. Blä.
Men det absolut värsta i min tillvaro, det som stör mig allra värst, vilket är helt sjukt, det är att jag inte har något Försvarets hudsalva. Det gör att jag mår riktigt dåligt. Istället får jag ta nåt B-lypsyl som bara gör läpparna torra. Paraffinolja och skit. Mina läppar.
Äsch nu ska jag sluta älta, det är så jäkla tråkigt att vara lite nere! Itsället tar jag på mig min happycoat och går till jobbet!
Happyface!!!
När man ber om det
Vad jag inte kan förstå är när man på allvar BER om en round 2. Vad ÄR det för fel på en då?
Men vad ska man annars göra när man inte förstår? När bygga med seriösa klossar byttes ut till ett vinglande torn. Jag kan bara inte förstå. Alla säger att det inte är jag. Men det är väl klart att det är! Hade det inte varit jag så.. hade det inte varit någon annan heller.
Ah, fy fan för det här. Denna lilla period av att resa sig och borsta bort dammet. Jag ska aldrig ramla igen.
Annars så väntar jobb jobb jobb heeela veckan. Praktiserar som vanlig människa nu. Det är intressant. Otroligt tröttande. Utmattande kanske det heter. I helgen blir det kanske Hubertusjakt men definitivt Hubertusmiddag. Kläder till detta?
Äh. Jag fattar bara inte.
Men vad ska man annars göra när man inte förstår? När bygga med seriösa klossar byttes ut till ett vinglande torn. Jag kan bara inte förstå. Alla säger att det inte är jag. Men det är väl klart att det är! Hade det inte varit jag så.. hade det inte varit någon annan heller.
Ah, fy fan för det här. Denna lilla period av att resa sig och borsta bort dammet. Jag ska aldrig ramla igen.
Annars så väntar jobb jobb jobb heeela veckan. Praktiserar som vanlig människa nu. Det är intressant. Otroligt tröttande. Utmattande kanske det heter. I helgen blir det kanske Hubertusjakt men definitivt Hubertusmiddag. Kläder till detta?
Äh. Jag fattar bara inte.
Revolt III
Vad jag önskar mig i födelsedagspresent?
Å, tackar som frågar! Högst upp på listan står chansen att få göra om ett första intryck. På djupet.
På andra plats finns en tidsmaskin.
Det var nog allt.
Å, tackar som frågar! Högst upp på listan står chansen att få göra om ett första intryck. På djupet.
På andra plats finns en tidsmaskin.
Det var nog allt.
När blixten slår ner
Får jag berätta om ett minne?
Ja det är ju min blogg, klart jag får.
Då väljer jag att vara melankolisk och berätta om kvällen jag och C träffades.
Jag, Fanny och Malin gjorde oss i ordning efter Nikki beach. C ringer på min mobil, jag missar samtalet. Fanny tar det. De skulle vara klara om en halvtimme eller så. De skulle ta taxi. Vi gör oss i ordning. Jag tar på mig en vit klänning och svarta Mary Janes.
C ringer och berättar att de är på väg, vilken restaurang är det? Jag berättar för taxichaufförinnnan. Vi bestämmer att vi ska ses vid Café de Paris (inte jag och taxichaufförinnan men ja). På vägen dit blir jag stoppad av en fotograf och får posa massor innan hon släpper iväg mig.
Jag träffar C och E. Jag kommer bara ihåg hur C kom ur folkmassan. Stod ut. I sin blårandiga skjorta, vita jeans och bruna loafers. "En riktig riviera-outfit" kommer jag ihåg att jag tänkte.
Vi går igenom en liten tunnel-gränd. "Fan vad snygg hon är! Neeej nu hörde hon" sa C till E. Tydligen. Jag tror än idag inte på honom ;).
Men det spelar ju ingen roll nu.
Vid middagen skulle platser bestämmas. Vid första valomgången skulle jag och E hamna bredvid varann. Snabbt som attan ändrade han så att jag och C skulle sitta bredvid varann. Jag skrattade domedagsskrattet inombords (vi glömmer väl inte att jag är bitter och cynisk?).
Jag beställer entrecôte. Som visar sig vara Senor. Inte Señor. Utan seeenor. Och C ger mig halva sin anka. Gott så. Vi har den roligaste middagen som någonsin ägt rum, skratten ekar högre än fyrverkerierna (som sedan skulle vara ett återkommande inslag i varje min och C:s date, helt knäppt). Det är dags att dra vidare.
På le cave du roy (vi är i Saint Tropez at the time) är det svinfullt. Så vi går upp till hotellet ovanför, till baren, Byblos. Där sitter vi och dricker rosé. Jag och C går ut med jämna mellanrum, för att prata. Vid den sista gången är det bara Uppenbart. Det ska hända. Allt jag tänker är bara "när gör han det? När kysser han mig?". Till slut, efter många vända-bort-huvudet, händer det. Vi befinner oss på en stor innegård, poolen lyser azurblå, stjärnorna blinkar lika mycket som lamporna i de små träden. Stjärnor finns ovanför mitt huvud och allt jag kan tänka på är hans läppar mot mina, skäggstubben som rivs. Bordet mittemot finns inte. Inte heller känslan av att det inte är passande. För vad kan passa mer? Detta är himmelriket. Det kan inte vara annat.
Mina bruna ben och hans jeansklädda går längs hamnen och alla enorma yachter. Folk festar men vi går i tystnad hand i hand. Vi slår oss ner på en stor sten vid havet och lägger oss ner. Tittar på stjärnorna. Han tycker det är konstigt att vi säger schärnor. Jag skrattar åt norskan.
Vi skiljs åt vid halv fem på morgonen utanför min dörr. Jag skulle upp klockan sex. Jag sov inte den natten. Det behövdes inte.
Och nu är det borta. Det som endast händer ytterst fåtal gånger är över. Jag vet inte vad som gick fel, kanske var det jag som inte vaknade upp till verkligheten. Kanske något annat. Jag kommer aldrig få veta.
När han hade skjutsat hem oss från Nikki beach den kvällen sa jag till Fanny och Malin: om han frågade mig idag om vi skulle gifta oss hade jag sagt ja.
En till
Jag undrar varför alla säger att man kan påverka sina känslor? "Tänker du så, så blir du glad!" och liknande. Det går ju inte alltid. Jag önskar jag kunde tänka mig asglad och bara glömma allt som är tråkigt. Men det går ju inte heller. Så irriterande!!
Var är min knight in shining armors? Ute och skrittar runt? Sätt hälarna i hästen och masa dig hitåt!
Jaja. Så har ännu en dag börjat.
Var är min knight in shining armors? Ute och skrittar runt? Sätt hälarna i hästen och masa dig hitåt!
Jaja. Så har ännu en dag börjat.
Det svarta
'Cause sometimes you just feel tired, you feel weak. And when you feel weak, you feel like you wanna just give up. But you've gotta search within you, yout gotta find that inner strenght and pull that shit out of you, and get that motivation to not give up, not be a quitter, no matter how bad you wanna just fall flat on your face.
Så får det bli. Jätte-hulken-megastark. Inte visste jag att det var såhär svårt? Man tror att hjärtat bara kan gå sönder en gång, men det är alltså fel. En gång brister det och landar i olika stora bitar, som en efter en också går sönder med tiden.
Därför gör det såklart inte lika ont som det gjorde första gången. Biten är mindre, och de resterande bitarna blev ännu färre. Man klarar att somna gott på natten, man går upp och duschar och gråter bara lite. Äter lite frukost. Den lilla rösten av hopp är bara en viskning vid det här laget, och de hemska cyniska tankarna endast bakgrundsmusik. Man har lärt sig att hantera och se framåt istället.
Men den lilla biten av hjärtat finns ändå inte mer. Och sorgen för att ha förlorat den är större än det andra. Istället för den lilla biten av hjärtat har en svart liten klump bildats att ta plats där hjärtat en gång satt, det är Erfarenheten har vi lärt oss på vägen. Efter en tid är klumpen inte svart längre, utan har enligt bästa integreringsprogram assimilerats in i kroppen och är lika röd och fin som omgivningen.
Jag hoppas att det inte tar för lång tid bara. Jag vill vara glad och happii som jag brukar. Den svarta rocken klär mig inte (vi vet dock att den lilla svarta funkar i alla lägen).
Så har en ny dag tagit sin början!
Så får det bli. Jätte-hulken-megastark. Inte visste jag att det var såhär svårt? Man tror att hjärtat bara kan gå sönder en gång, men det är alltså fel. En gång brister det och landar i olika stora bitar, som en efter en också går sönder med tiden.
Därför gör det såklart inte lika ont som det gjorde första gången. Biten är mindre, och de resterande bitarna blev ännu färre. Man klarar att somna gott på natten, man går upp och duschar och gråter bara lite. Äter lite frukost. Den lilla rösten av hopp är bara en viskning vid det här laget, och de hemska cyniska tankarna endast bakgrundsmusik. Man har lärt sig att hantera och se framåt istället.
Men den lilla biten av hjärtat finns ändå inte mer. Och sorgen för att ha förlorat den är större än det andra. Istället för den lilla biten av hjärtat har en svart liten klump bildats att ta plats där hjärtat en gång satt, det är Erfarenheten har vi lärt oss på vägen. Efter en tid är klumpen inte svart längre, utan har enligt bästa integreringsprogram assimilerats in i kroppen och är lika röd och fin som omgivningen.
Jag hoppas att det inte tar för lång tid bara. Jag vill vara glad och happii som jag brukar. Den svarta rocken klär mig inte (vi vet dock att den lilla svarta funkar i alla lägen).
Så har en ny dag tagit sin början!
Det luftkonditionerade ljudet av fart
Ibland går allting lite fort. Lite för fort. Och man märker det inte förrän man har bränt sönder däcken och allt som står och skrapar mot asfalten är själva fälgen. Urusel metaforik.
Då inser man, utan en fjortonårings känsloliv (vilket jag trodde att jag besatt), att det är dags att ta ett steg tillbaka. Och den där gamla klyschan gör sig påmind, det där om att släppa något, och kommer det tillbaka är det ditt, gör det inte det så var det aldrig det. Ditt, alltså. Nåt åt det hållet.
Men det är ju verkligen inte lätt. Att känslor och rationaliet ska korsa sina vägar är så fel, jag vill inte ha det rationella. Jag vill ha känslor, stormen, sagan. Jag måste få sagan, det är det enda jag lever för. Jag har väl inte som mål i livet att hitta ett jobb som jag halvtrivs med och handla på ICA på vägen hem. Jag skiter i jobbet, jag skiter i mat och sömn, får jag sagan så behöver jag bara den.
Men att bli vuxen handlar väl om att inse att sagan inte går att få. Man måste kompromissa med sagan. Sagan vill inte bli kompromissad med, men Det Verkliga Livet vill också ha en plats.
Och tänk, när man var liten fick man aldrig ta del av Det Verkliga Livet. Då skulle allt vara en saga. Man var en liten prinsessa som inte hade några som helst problem i världen. Men Det Verkliga Livet kommer så småningom in i livet och man kommer aldrig undan det. Det skickar räkningar och datum för närvaro i skolan. Det Verkliga Livet håller koll på dig, så att sagan aldrig tar överhanden.
Och inget ont om Det Verkliga Livet egentligen. Vill man bara ha saga kan man knarka runt bäst man vill och hålla på. Det vill jag inte.
Äh, jag vet inte alls vad jag vill ju. Fira mamman.
Då inser man, utan en fjortonårings känsloliv (vilket jag trodde att jag besatt), att det är dags att ta ett steg tillbaka. Och den där gamla klyschan gör sig påmind, det där om att släppa något, och kommer det tillbaka är det ditt, gör det inte det så var det aldrig det. Ditt, alltså. Nåt åt det hållet.
Men det är ju verkligen inte lätt. Att känslor och rationaliet ska korsa sina vägar är så fel, jag vill inte ha det rationella. Jag vill ha känslor, stormen, sagan. Jag måste få sagan, det är det enda jag lever för. Jag har väl inte som mål i livet att hitta ett jobb som jag halvtrivs med och handla på ICA på vägen hem. Jag skiter i jobbet, jag skiter i mat och sömn, får jag sagan så behöver jag bara den.
Men att bli vuxen handlar väl om att inse att sagan inte går att få. Man måste kompromissa med sagan. Sagan vill inte bli kompromissad med, men Det Verkliga Livet vill också ha en plats.
Och tänk, när man var liten fick man aldrig ta del av Det Verkliga Livet. Då skulle allt vara en saga. Man var en liten prinsessa som inte hade några som helst problem i världen. Men Det Verkliga Livet kommer så småningom in i livet och man kommer aldrig undan det. Det skickar räkningar och datum för närvaro i skolan. Det Verkliga Livet håller koll på dig, så att sagan aldrig tar överhanden.
Och inget ont om Det Verkliga Livet egentligen. Vill man bara ha saga kan man knarka runt bäst man vill och hålla på. Det vill jag inte.
Äh, jag vet inte alls vad jag vill ju. Fira mamman.
Pihu
Det är aldrig bra att glömma bort sig själv.
Det är verkligen aldrig bra att glömma bort sig själv om man inte får så mycket för det.
Man ska väl inte glömma vem man är heller. Det är svårt ibland.
Men jag tror att det är dags att minnas, jag bara tokvägrar att ha det såhär. Jag tror jag behöver några för att hjälpa mig friska upp mitt minne. Fränds, aj niid ju!
Sådär.
Idag fyller maaami år! Lilla mamman. Jag ska fira henne hela dagen. Kalas! Mmm tårta... Kalas!
Adjöken.
Det är verkligen aldrig bra att glömma bort sig själv om man inte får så mycket för det.
Man ska väl inte glömma vem man är heller. Det är svårt ibland.
Men jag tror att det är dags att minnas, jag bara tokvägrar att ha det såhär. Jag tror jag behöver några för att hjälpa mig friska upp mitt minne. Fränds, aj niid ju!
Sådär.
Idag fyller maaami år! Lilla mamman. Jag ska fira henne hela dagen. Kalas! Mmm tårta... Kalas!
Adjöken.
Uppsats schmuppsats
Mjau.
Skriver på uppsatsen.
Ny materialdel inskickad. Jag knyter fingrar och tår och ögonbryn att den blir accepterad.
Jag vet inte om jag tycker att den är speciellt mycket bättre.
Lite kanske.
Skriver på uppsatsen.
Ny materialdel inskickad. Jag knyter fingrar och tår och ögonbryn att den blir accepterad.
Jag vet inte om jag tycker att den är speciellt mycket bättre.
Lite kanske.
Produktivitet!!
Vad säger fåglarna när de flyger över Schweiz?
- Hej svejts!
Ååå like sand through the hourglass, so are the days of our lives. Jag kan nu trycka upp visitkort med titeln: Universums mest onödiga människa. Jag finns till, jag är. Jag andas och äter och dricker. Jag står alltså sammhället och världen till last, för jag bidrar inte på något sätt, jag bara TAR. Tar luften, så att det blir lite mindre för varje gång jag fyller mina onödiga lungor med luft.
Ah, such a waste.
And I love it!!! HA HA HAAA! Tanken på att till och med uteliggarna/alkisarna/knarkarna/whateverserna faktiskt åstadkommer mer på en dag än jag, den kittlar mig (de tar sig i alla fall ner till affären och köper öl). Jag har totalt omfamnat den fullkomligt sysslolösa vardagen.
Alltså, om man inte har provat det, har man missat mycket. Jag menar alltså allvar, jag flinar för mig själv när jag glömmer att det kokar kaffevatten på spisen, så det kokar slut och bara dunstar. Jag glömmer nämnda vatten för att jag tittar på Svenska Hollywoodfruar på TV3 play. Hihihi.
Ingen annanstans kan jag känna mig så ansvarslös, ingen förväntar sig någonting av mig. Det. Är. Himmelriket.
Självklart bör det poängteras att detta är ingenting att eftersträva i det långa loppet. Jag skulle förmodligen hänga mig om jag visste att såhär, det är så det ska se ut. Men nu är det tidsbestämt vilket gör att jag suger ut mesta möjliga ur detta. Frukost i sängen. Somna om. Duscha. Ner och handla lite (okej, dubbelmoral, men jag måste ju ha näring, och jag är inte bra på att föda upp egna kor och skörda gurkor)...
Sen blir det tillbaka till mitt so called life, men det ska också bli jätteskönt. Som jag har det nu skulle jag inte vilja byta med någon i världen. Eller... ja, men onödigt sidospår, man kan alltid ha det bättre men nu låtsas vi inte om det.
Hej svejts!
Tjohej
Hujeda mig!
Denna helg. Denna helg! DENNA helg! Denna HELG!
Jobbade ju mig torsdag, fredag, lördag och söndag.
De andra dagarna var som vanligt. Vi kan väl prata om lördagen lite.
Raffären firade 125årsjubileum. Folk kom in när vi öppnade och frågade om detta var lugnet före stormen. "Ah, hehe juste", svarade jag. Inte finns det väl någon som intresserar sig särskilt för detta, var min tanke. I denna sömniga lilla håla.
Fyrtio minuter senare ville jag och var jag på väg att implodera. Jag måste väl erkänna att jag aldrig i mitt liv under en arbetsintervju kommer att kunna svara ärligt på frågan om jag hanterar stress bra. Jag får stirrig blick med glansiga ögon, fräser åt alla och i min iver att försöka hinna med så mycket som möjligt på kortast möjliga tid, får jag istället ingenting gjort. Helt värdelöst.
Kreativ stress är en annan sak, vill jag bara påpeka.
Nåväl. Jag dog på lördagen. Och återuppstod inte idag. Så jag åkte till stallet och åt vindruvor.
Sen tillbringade jag exakt sex timmar åt att göra ingenting. För en timme sen började jag packa iordning mina kläder och grejer. Har väl glömt allt viktigt. Kommer att öppna min resväska och hitta en skogaholmslimpa där.
För imorgon reser jag över atlanten. Nej, inte det. Men till Mr C. Äntligen. Äntligen!
Denna helg. Denna helg! DENNA helg! Denna HELG!
Jobbade ju mig torsdag, fredag, lördag och söndag.
De andra dagarna var som vanligt. Vi kan väl prata om lördagen lite.
Raffären firade 125årsjubileum. Folk kom in när vi öppnade och frågade om detta var lugnet före stormen. "Ah, hehe juste", svarade jag. Inte finns det väl någon som intresserar sig särskilt för detta, var min tanke. I denna sömniga lilla håla.
Fyrtio minuter senare ville jag och var jag på väg att implodera. Jag måste väl erkänna att jag aldrig i mitt liv under en arbetsintervju kommer att kunna svara ärligt på frågan om jag hanterar stress bra. Jag får stirrig blick med glansiga ögon, fräser åt alla och i min iver att försöka hinna med så mycket som möjligt på kortast möjliga tid, får jag istället ingenting gjort. Helt värdelöst.
Kreativ stress är en annan sak, vill jag bara påpeka.
Nåväl. Jag dog på lördagen. Och återuppstod inte idag. Så jag åkte till stallet och åt vindruvor.
Sen tillbringade jag exakt sex timmar åt att göra ingenting. För en timme sen började jag packa iordning mina kläder och grejer. Har väl glömt allt viktigt. Kommer att öppna min resväska och hitta en skogaholmslimpa där.
För imorgon reser jag över atlanten. Nej, inte det. Men till Mr C. Äntligen. Äntligen!
...
Då var man sig hemma igen.
Har jobbat sig.
Åkte tåg igår, det är mysigt att åka tåg! Ett bra tips är att inte åka tillsammans med barn. Eller barnfamiljer. Fast jag hade dubbel tur, inga ungar. Eller åtminstone tysta sådana.
Det var nog jag som var den störigaste människan på tåget. Men jag fick reda på när jag var en duktig resenär att min leverans från Stylebystars hade kommit. Två plagg. En svart klänning, och en vit...klänning. Som skulle varit en kjol. Så var icke fallet. Jag tog mig friheten att bli lite hederligt förbannad. Fast på stackars mor som levererad nyheten. Totally shoot the messenger. Usch.
Sen så har jag jobbat idag. Och ska jobba imorgon. Och på lördag. Och på söndag. Sen dör jag. Förhoppningsvis inte.
Hann rida en sväng igår. Kul! Känns ovanligt. Tråkigt. Att det känns ovanligt, det vill säga. Jag vill rida oftaofta, men jag hinner ju aldrig. Men mamman kan gott göra det istället. Jag kommer igen.
Så nu är det dags att sova sig lite. Sen upp och jöbbä imorgon. Nattinatti!
Har jobbat sig.
Åkte tåg igår, det är mysigt att åka tåg! Ett bra tips är att inte åka tillsammans med barn. Eller barnfamiljer. Fast jag hade dubbel tur, inga ungar. Eller åtminstone tysta sådana.
Det var nog jag som var den störigaste människan på tåget. Men jag fick reda på när jag var en duktig resenär att min leverans från Stylebystars hade kommit. Två plagg. En svart klänning, och en vit...klänning. Som skulle varit en kjol. Så var icke fallet. Jag tog mig friheten att bli lite hederligt förbannad. Fast på stackars mor som levererad nyheten. Totally shoot the messenger. Usch.
Sen så har jag jobbat idag. Och ska jobba imorgon. Och på lördag. Och på söndag. Sen dör jag. Förhoppningsvis inte.
Hann rida en sväng igår. Kul! Känns ovanligt. Tråkigt. Att det känns ovanligt, det vill säga. Jag vill rida oftaofta, men jag hinner ju aldrig. Men mamman kan gott göra det istället. Jag kommer igen.
Så nu är det dags att sova sig lite. Sen upp och jöbbä imorgon. Nattinatti!
