Ibland går allting lite fort. Lite för fort. Och man märker det inte förrän man har bränt sönder däcken och allt som står och skrapar mot asfalten är själva fälgen. Urusel metaforik.

Då inser man, utan en fjortonårings känsloliv (vilket jag trodde att jag besatt), att det är dags att ta ett steg tillbaka. Och den där gamla klyschan gör sig påmind, det där om att släppa något, och kommer det tillbaka är det ditt, gör det inte det så var det aldrig det. Ditt, alltså. Nåt åt det hållet.

Men det är ju verkligen inte lätt. Att känslor och rationaliet ska korsa sina vägar är så fel, jag vill inte ha det rationella. Jag vill ha känslor, stormen, sagan. Jag måste få sagan, det är det enda jag lever för. Jag har väl inte som mål i livet att hitta ett jobb som jag halvtrivs med och handla på ICA på vägen hem. Jag skiter i jobbet, jag skiter i mat och sömn, får jag sagan så behöver jag bara den.


Men att bli vuxen handlar väl om att inse att sagan inte går att få. Man måste kompromissa med sagan. Sagan vill inte bli kompromissad med, men Det Verkliga Livet vill också ha en plats.


Och tänk, när man var liten fick man aldrig ta del av Det Verkliga Livet. Då skulle allt vara en saga. Man var en liten prinsessa som inte hade några som helst problem i världen. Men Det Verkliga Livet kommer så småningom in i livet och man kommer aldrig undan det. Det skickar räkningar och datum för närvaro i skolan. Det Verkliga Livet håller koll på dig, så att sagan aldrig tar överhanden.

Och inget ont om Det Verkliga Livet egentligen. Vill man bara ha saga kan man knarka runt bäst man vill och hålla på. Det vill jag inte.


Äh, jag vet inte alls vad jag vill ju. Fira mamman.