När det blir varma sommardar
Det finns en person jag alltid kommer att ångra att jag inte lärde känna bättre. Han började i vår klass i gymnasiet precis som alla andra i ettan. Jag kommer ihåg att jag såg honom första dagen och tänkte... nja ingenting egentligen. Men jag såg att det var någonting speciellt med honom (alltså ingen störning eller så). Han hette August och hade en känd pappa.
Jag var så intresserad av honom att jag inte fick fram ett ord, någonsin. Och om vi sa någonting till varandra utbytte vi endast sarkasmer. Men jag minns att det inte var så jag ville prata med honom. Men just den lilla detaljen att jag var så himla förtjust gjorde att jag inte heller kunde prata med honom. Jag undrar varför det är så egentligen, att vi kan prata med dem som vi till och med ogillar, och kan låtsas om att vi tycker om dem, men när det handlar om någon vi tycker om kan vi inte få fram någonting vettigt. Borde det inte vara tvärtom? Att man låter bli att prata med dem man inte tycker om, och bara pratar med de som man tror faktiskt kan tillföra någonting?
I alla fall. August slutade i vår klass efter ettan. Eller om det var i mitten av läsåret. Plötsligt skulle han sluta, inte gå i min klass varje dag. Det var för långt att åka från Hornstull till Hässelby, sa han. Vem kan klandra honom? Det tar runt en timme med tunnelbana. På något sätt fick jag hans msn och så ganska långt efter att han slutat började vi prata där. Om ingenting egentligen. Jag gjorde bort mig i vanlig ordning, sa att jag hatar skånska - hans pappa var skåning. Där dog det lite. Men jag kommer ihåg att han skrev och undrade om det inte var så att vi ändå hade någonting, då när vi båda gick i ettan i Hässelby. Jo, skrev jag.
Det enda jag har kvar av honom nu är en dålig bild i skolkatalogen (som jag förlagt) från ettan, och en msnadress som han aldrig loggar in på. "Varför så lång tid utan ett brev" heter han och jag kan tänka mig att det var ungefär tre år sedan han loggade in sist. Ändå kan jag inte förmå mig att ta bort adressen. Jag hade hans nummer ett tag, men sist jag smsade (också kanske tre år sedan) fick jag inget svar.
Borta. Och fortfarande tror jag mig se honom på stan. Och kanske har det varit han jag sett, jag vet inte hur han ser ut nu. Då hade han i alla fall baggy jeans och nitskärp, det är allt jag kommer ihåg. Jag tänker visserligen inte på honom alls ofta, bara ibland när hans pappa figurerar i tidningen, eller när jag ser msnadressen.
Jag var så intresserad av honom att jag inte fick fram ett ord, någonsin. Och om vi sa någonting till varandra utbytte vi endast sarkasmer. Men jag minns att det inte var så jag ville prata med honom. Men just den lilla detaljen att jag var så himla förtjust gjorde att jag inte heller kunde prata med honom. Jag undrar varför det är så egentligen, att vi kan prata med dem som vi till och med ogillar, och kan låtsas om att vi tycker om dem, men när det handlar om någon vi tycker om kan vi inte få fram någonting vettigt. Borde det inte vara tvärtom? Att man låter bli att prata med dem man inte tycker om, och bara pratar med de som man tror faktiskt kan tillföra någonting?
I alla fall. August slutade i vår klass efter ettan. Eller om det var i mitten av läsåret. Plötsligt skulle han sluta, inte gå i min klass varje dag. Det var för långt att åka från Hornstull till Hässelby, sa han. Vem kan klandra honom? Det tar runt en timme med tunnelbana. På något sätt fick jag hans msn och så ganska långt efter att han slutat började vi prata där. Om ingenting egentligen. Jag gjorde bort mig i vanlig ordning, sa att jag hatar skånska - hans pappa var skåning. Där dog det lite. Men jag kommer ihåg att han skrev och undrade om det inte var så att vi ändå hade någonting, då när vi båda gick i ettan i Hässelby. Jo, skrev jag.
Det enda jag har kvar av honom nu är en dålig bild i skolkatalogen (som jag förlagt) från ettan, och en msnadress som han aldrig loggar in på. "Varför så lång tid utan ett brev" heter han och jag kan tänka mig att det var ungefär tre år sedan han loggade in sist. Ändå kan jag inte förmå mig att ta bort adressen. Jag hade hans nummer ett tag, men sist jag smsade (också kanske tre år sedan) fick jag inget svar.
Borta. Och fortfarande tror jag mig se honom på stan. Och kanske har det varit han jag sett, jag vet inte hur han ser ut nu. Då hade han i alla fall baggy jeans och nitskärp, det är allt jag kommer ihåg. Jag tänker visserligen inte på honom alls ofta, bara ibland när hans pappa figurerar i tidningen, eller när jag ser msnadressen.
Roligt? Nja...
Jag tittar på det här Americas funniest home videos. Sällan är det ju roligt, men ibland kan det ju vara lite skoj när någon halkar sådär. På sin höjd. Oftast är det riktigt tråkigt.
Men jag får spelet när de har djur med. En sak är om de filmar två hundar eller katter som leker med varandra, men det är bara inte okej när man tydligt ser att djuren försöker försvara sig mot människan. Som när de har typ rodeo eller vad det nu heter, och ska försöka sitta kvar på en häst som bockar och har sig. Vet ni varför hästen bockar och beter sig konstigt? Det är för att man spänt åt en rem jättehårt runt deras könsorgan. Och det gör mig så arg! Det är rent djurplågeri som folk sitter och skrattar åt! Eller hästar som är rädda och stegrar sig och slår runt. När det händer kan de faktiskt skada sig riktigt ordentligt. Och det visas som roliga klipp i USA och uppenbarligen här i Sverige också.
Folk skrattar åt den lilla pojken som blir biten i baken av en svan, men funderar de på varför svanen (eller om det var någon annan vit, stor fågel) bits? Kanske för att den är rädd, känner sig hotad och tvingad att försvara sig genom att gå till attack. Och det är nöje. Jag blir så fruktansvärt upprörd över dessa saker, och i landet där ingenting är tillåtet, där allt censureras, är det fullt tillåtet att visa upp människors totala okunskap och djurplågeri. Varför är det ingen annan som reagerar?
Jag skänker aldrig pengar till någonting, inte i människoväg i alla fall. Människan har ett medvetande som gör att vi fattar beslut där vi inte bara tänker på vår egen överlevnad, utan även utifrån andra aspekter. För vi kan känna medlidande och empati, och därför har vi också ett ansvar för de djur vi har eller träffar på i naturen. Ett husdjur är totalt utelämnat till oss och det är bara vårt ansvar att se till att djuret får ett så normalt och hälsosamt liv som möjligt. Därför skänker jag pengar till djurorganisationer. Om jag klarade av det skulle jag själv arbeta ideellt med att ta hand om vanvårdade djur, men tyvärr mår jag alldeles för dåligt av att se sådant.
www.djurskyddet.se
Men jag får spelet när de har djur med. En sak är om de filmar två hundar eller katter som leker med varandra, men det är bara inte okej när man tydligt ser att djuren försöker försvara sig mot människan. Som när de har typ rodeo eller vad det nu heter, och ska försöka sitta kvar på en häst som bockar och har sig. Vet ni varför hästen bockar och beter sig konstigt? Det är för att man spänt åt en rem jättehårt runt deras könsorgan. Och det gör mig så arg! Det är rent djurplågeri som folk sitter och skrattar åt! Eller hästar som är rädda och stegrar sig och slår runt. När det händer kan de faktiskt skada sig riktigt ordentligt. Och det visas som roliga klipp i USA och uppenbarligen här i Sverige också.
Folk skrattar åt den lilla pojken som blir biten i baken av en svan, men funderar de på varför svanen (eller om det var någon annan vit, stor fågel) bits? Kanske för att den är rädd, känner sig hotad och tvingad att försvara sig genom att gå till attack. Och det är nöje. Jag blir så fruktansvärt upprörd över dessa saker, och i landet där ingenting är tillåtet, där allt censureras, är det fullt tillåtet att visa upp människors totala okunskap och djurplågeri. Varför är det ingen annan som reagerar?
Jag skänker aldrig pengar till någonting, inte i människoväg i alla fall. Människan har ett medvetande som gör att vi fattar beslut där vi inte bara tänker på vår egen överlevnad, utan även utifrån andra aspekter. För vi kan känna medlidande och empati, och därför har vi också ett ansvar för de djur vi har eller träffar på i naturen. Ett husdjur är totalt utelämnat till oss och det är bara vårt ansvar att se till att djuret får ett så normalt och hälsosamt liv som möjligt. Därför skänker jag pengar till djurorganisationer. Om jag klarade av det skulle jag själv arbeta ideellt med att ta hand om vanvårdade djur, men tyvärr mår jag alldeles för dåligt av att se sådant.
www.djurskyddet.se
Jag blir lite försenad...
Idag när vi skulle åka till stallet, Fanny och jag, blev vi lite uppehållna. Korna skulle byta hage, och de blev vallade över bron och ner mot nästa hage. Det var kanske det gulligaste jag sett på länge. De galopperade och var glada.
Återigen är det ju suddiga bilder, mobilen verkar inte ha riktiga skills för det här med fotografering (eller så är det jag)
Så söta! Jag hittade också två bilder jag tagit på min hund Ollie när han har på sig sin fina tröja i stallet.
Keeps him warm.
Höstpromenad
Alla bilder blev lite suddiga för att jag satt på en häst när jag tog dem. Men det var riktigt mysigt att rida ut imorse.
Eva på Dana
Mamma på vår lilla Saga och Åsa med sin Fayette
Hästen som jag red, GP (Great Pleasure). Det är Eva som äger honom också. Det är ju sådärroligt med en uppifrånbild, men det är svårt med någonting annat när jag sitter där jag satt.
GP och Danas hage, men det är väldigt synd att färgerna blev så mörka!
Eva på Dana
Mamma på vår lilla Saga och Åsa med sin Fayette
Hästen som jag red, GP (Great Pleasure). Det är Eva som äger honom också. Det är ju sådärroligt med en uppifrånbild, men det är svårt med någonting annat när jag sitter där jag satt.
GP och Danas hage, men det är väldigt synd att färgerna blev så mörka!
Kontraster
Ibland tycker jag att jag har världens sämsta liv. Jag tänker mig att det finns inte någon som kan tänkas ha det värre (de som dör av svält ej inräknade). Ingen förstår mig, jag är singel och just då miserabel med det, jag förstår ingenting av litteraturen jag ska läsa, jag har fula kläder och allt hos mig är bara töntigt och fel.
Men ibland är allting på topp, såklart, det går ju lite upp och ner det vore väldigt märkligt om allt bara var på samma nivå hela tiden. Men det är egentligen inte det jag menar med att jag då och då får mitt liv ställt i jämförelse med någon annans. Då jag inser att dessa toppar och framförallt dalar hade kunnat varit mycket mer extrema. Det är helt skitkul när det är bra, och när det skruvar till sig går det riktigt åt fel håll.
Ingen väljer sin familj. Och de som har det värre vet jag faktiskt inte om de ens tycker att det är värre för dem. Man har ju inga andra variablar att utgå ifrån än sina egna, vad gäller hur man mår och vad man är van vid. Självklart finns det de sociala variablarna som: fattig - rik och så vidare. Det är ju ingenting som man för det första ska gå efter, men det är heller ingenting som man ska jobba på att dölja.
Även om alla bara kan utgå från sig själva, kan jag när jag ser dessa kontraster mellan mig och någon annan, bli väldigt glad att jag faktiskt har en väldigt förstående mamma och pappa som bara vill mig väl och materiella saker står aldrig i vägen för det. Att jag faktiskt vann på familjelotteriet.
Godnatt!
Men ibland är allting på topp, såklart, det går ju lite upp och ner det vore väldigt märkligt om allt bara var på samma nivå hela tiden. Men det är egentligen inte det jag menar med att jag då och då får mitt liv ställt i jämförelse med någon annans. Då jag inser att dessa toppar och framförallt dalar hade kunnat varit mycket mer extrema. Det är helt skitkul när det är bra, och när det skruvar till sig går det riktigt åt fel håll.
Ingen väljer sin familj. Och de som har det värre vet jag faktiskt inte om de ens tycker att det är värre för dem. Man har ju inga andra variablar att utgå ifrån än sina egna, vad gäller hur man mår och vad man är van vid. Självklart finns det de sociala variablarna som: fattig - rik och så vidare. Det är ju ingenting som man för det första ska gå efter, men det är heller ingenting som man ska jobba på att dölja.
Även om alla bara kan utgå från sig själva, kan jag när jag ser dessa kontraster mellan mig och någon annan, bli väldigt glad att jag faktiskt har en väldigt förstående mamma och pappa som bara vill mig väl och materiella saker står aldrig i vägen för det. Att jag faktiskt vann på familjelotteriet.
Godnatt!
When it all comes true
Vi var iväg med Saga, någonstans. I alla fall var jag och mamma på en främmande gård med Saga och skulle göra en grej. Det var jättekul! Vi hade det väldigt trevligt. Ägarna till gården var jättesnälla och trevliga och vi kom verkligen överrens. Det var en mycket bra dag. Sen hände en så himla otrolig sak: Paula (vår ponny) gick i en hage!
Hon hade blivit avsevärt mycket äldre och hennes päls hade fått den där luddiga looken, som riktigt gamla hästar får. Lång, tussig päls, som fölpäls. Som att det blir en regression ju äldre de blir. Hon var så fin! Paula var jättepigg och glad, hon hade så mycket päls i ansiktet att man nästan inte såg hennes lilla vita fläck i pannan. Jag hälsade på henne och kramade om henne och var så glad att se henne igen. Jag som trodde...
Paula hade det jättebra och var så glad och fick gå i en hage och beta, det som hon ju tycker allra bäst om. Hon verkade jätteglad att se oss också. Det var riktigt kul!
Så vaknade jag. I den här världen. Där allting är definitivt och hårt.
En storslagen begravning
Jag har bestämt hur min begravning ska vara. Det finns två olika sätt den kan vara på: jävligt rolig, eller fruktansvärt sorglig. Det lutar lite åt rolig. För jag är ju ganska rolig hö hö.
Det ska vara lite sådär att "haha ja, kommer du ihåg när hon..." och sånt. Folk ska dricka champagne och vara glada. Sen ska jag ha på mig det guldhjärta jag fick när jag föddes (det som jag tuggat på). Det knyter ihop säcken ganska bra. Så vill jag ha på mig någonting rosa.
En skum grej är att jag tänker att jag dör ung. Jag kan ju inte spela Kents "Celsius" när jag är 91. Eller det kanske jag visst kan. Men klart att jag kan dö jättegammal också, det får funka. Då ska alla tycka att det var "bra" att jag dog. Att jag gjort allt jag skulle i mitt lilla Sofia-liv och att det var klappat och klart.
Sen vill jag ha massa folk också. Många många. Dramatiskt ska det vara också. Gärna lite skandaler (fast det blir det ju nästan alltid på begravningar, eller? I alla fall på tv).
Det ska vara lite sådär att "haha ja, kommer du ihåg när hon..." och sånt. Folk ska dricka champagne och vara glada. Sen ska jag ha på mig det guldhjärta jag fick när jag föddes (det som jag tuggat på). Det knyter ihop säcken ganska bra. Så vill jag ha på mig någonting rosa.
En skum grej är att jag tänker att jag dör ung. Jag kan ju inte spela Kents "Celsius" när jag är 91. Eller det kanske jag visst kan. Men klart att jag kan dö jättegammal också, det får funka. Då ska alla tycka att det var "bra" att jag dog. Att jag gjort allt jag skulle i mitt lilla Sofia-liv och att det var klappat och klart.
Sen vill jag ha massa folk också. Många många. Dramatiskt ska det vara också. Gärna lite skandaler (fast det blir det ju nästan alltid på begravningar, eller? I alla fall på tv).
Rosa bandet och mörkt rum
Jag får hela tiden invitations på Facebook till Rosa bandet och att jag ska gå med och stödja dem. Jag ignorear alla. Det är inte det att jag tycker att forskningen inte ska gå framåt inom bröstcancer, men det är ju faktiskt så att de som får bröstcancer har en väldigt väldigt stor chans att överleva. Och det är ju bra. Så då tänker jag att det borde finnas andra typer av forskning man kan stödja. Där chansen att överleva är liten, behövs mer forskning om hur man kan stoppa den sjukdomen.
Inte det att jag inte tycker att bröstcancer är hemskt, och jag vet att många dör i det. Det är hemskt att det är en typ av cancer många, många kvinnor får. En dag för några månader sedan fick jag två besked om bröstcancer på samma dag (två olika personer då), och jag kände mig verkligen sänkt. Båda kvinnorna mår bra idag.
Det jag menar är att det är en sådan himla hype omkring bröstcancer och oktober månad och rosa bandet och olika designers som gör bandet, och folk som går omkring med dessa band på slagen på sina jackor, även killar! Och det är jättebra! Men andra sjukdomar då? Har de hamnat i skymundan?
Nu ska jag inte dra det här längre för jag vet för lite. Men snälla, skicka inga fler invitations om Rosa bandet!
För övrigt ligger jag fortfarande i sängen och dör lite långsamt. Jag använder Lambis näsdukar som en pundare. Det är tio stycken i förpackningen och de går på typ tio minuter. Så jävla äckligt. Jag har inte dragit upp träpersiennen, tvn har stått på hela natten och jag orkar inte göra någonting konstruktivt. Fast jag är tillräckligt frisk för att tänka att jag vill göra någonting konstruktivt.
Och idag, 12.30 kunde man få titta på Högvaktens hästar och sånt. Jag och mami hade tänkt att gå, men det blir ju lite segt. Hon har redan åkt till stallet och jag ligger och dör i Lexington. Tata.
Roliga repliker
Mamma sa idag att Hip hip hora gick ikväll på fyran. Jag sa att den var skitdålig och att vi inte skulle titta på den. Men nu har jag suttit här ett tag och tittat på den, och det är ju ingen toppenfilm direkt men den har verkligen roliga repliker!
"Men vi kan inte gå till festen med henne. Ameh hon är ett fetto, och hon verkar inte veta om det heller utan går med för små kläder. Och om vi går dit med henne så kommer alla andra tro att vi också är fetton."
Eller
"Men ditt jävla fetto, vet du hur ful du är!" Det här är ett kul exempel, eftersom att jag skulle lätt kunna kläcka ur mig någonting likadant. Och det är verkligen inget att vara stolt över. Men träffande line, i alla fall.
Nighty night
"Men vi kan inte gå till festen med henne. Ameh hon är ett fetto, och hon verkar inte veta om det heller utan går med för små kläder. Och om vi går dit med henne så kommer alla andra tro att vi också är fetton."
Eller
"Men ditt jävla fetto, vet du hur ful du är!" Det här är ett kul exempel, eftersom att jag skulle lätt kunna kläcka ur mig någonting likadant. Och det är verkligen inget att vara stolt över. Men träffande line, i alla fall.
Nighty night
Javisst!
Bihålorna också! Ont i det ena ögat mest. Jätteont. Det kanske skulle kunna vara typ 8 centimeter i diameter, kan jag tänka mig. Det känns så. Som ett svullet jätteöga som skickar ilningar genom sig själv. Aj. Men än vet jag inte. Jag har inte klivit ur sängen sen jag gick och lade mig idag klockan ett på dagen. Jag får inte riktigt till det.
Hoppade idag ju, för Hanna Bratt. Jag har nog världens finaste superhäst. Hon hoppar så himla fantastiskt. Det gick jättejättejättebra. Skutt skutt. Det var bara jag och Peter, och det var bra, jag gillar privatlektioner bäst, fast samtidigt kan jag tycka att grupplektioner också är bra, eftersom att man då lär sig mycket genom andras problem, om man skulle råka på ett likadant i framtiden, så vet man vad man ska göra. Yay!
Men jag ska väl erkänna att jag inte är på topp när jag har feber.
Nu ska jag nog somna om, mår fruktansvärt dåligt.
Hoppade idag ju, för Hanna Bratt. Jag har nog världens finaste superhäst. Hon hoppar så himla fantastiskt. Det gick jättejättejättebra. Skutt skutt. Det var bara jag och Peter, och det var bra, jag gillar privatlektioner bäst, fast samtidigt kan jag tycka att grupplektioner också är bra, eftersom att man då lär sig mycket genom andras problem, om man skulle råka på ett likadant i framtiden, så vet man vad man ska göra. Yay!
Men jag ska väl erkänna att jag inte är på topp när jag har feber.
Nu ska jag nog somna om, mår fruktansvärt dåligt.
O ja!
Och som på beställning: jag har blivit sjuk. Jag är ju sådär mainstream och vanlig, en person precis som alla andra, och även superhjältar som jag blir sjuka. Inget allvarligt dock, en förkylning har ju...folk faktiskt dött av. Om man går och bär på viruset länge nog angriper det hjärtsäcken och man kan dö. Men det händer ju inte mig. Hoho så tokigt, inte kan väl jag dö! Toktok! Får jag ju hoppas i alla fall.
Godnatt!
Godnatt!
Saga och jag
Det är kul att rida, I tell ya. Igår blev det inte så mycket ridning, men desto mer fotografier! Det var en fin höstdag och det var dags att fånga lilla Saga på bild. Jag kom ju också med då förstås. Och mamma. Sammanlagt blev det över 500 bilder. Jättefina! Men här är två av dem:
Så fint vi värmer upp! Avsaknaden av lindor eller benskydd har jag ingen aning om?
Och inte fullt så överrens! Och varför jag tittar ner på mina händer är ännu en gåta, men Saga verkar inte heller ha sina ögon vidöppna. Kul att fånga en halv sekund på bild!
Imorgon ska jag hoppträna för Hanna Bratt, hon är verkligen världens duktigaste tränare och ryttare! Jag har aldrig sett någon som rider så himla bra, hon är alltid jättegullig mot hästarna och de gör som hon vill. Det är väldigt kul att få träna för henne! Det ser med andra ord inte ut som bilden här precis över. Hehe...
Och juste, idag är det fredag! Men jag har nog inga kvällsplaner? Eftersom att träningen är klockan 10 imorgon så är det heller inte riktigt läge för att slå runt. Som om jag någonsin gör det annars. Jag kan inte ens komma ihåg sist jag var ute. Hihi.
Så fint vi värmer upp! Avsaknaden av lindor eller benskydd har jag ingen aning om?
Och inte fullt så överrens! Och varför jag tittar ner på mina händer är ännu en gåta, men Saga verkar inte heller ha sina ögon vidöppna. Kul att fånga en halv sekund på bild!
Imorgon ska jag hoppträna för Hanna Bratt, hon är verkligen världens duktigaste tränare och ryttare! Jag har aldrig sett någon som rider så himla bra, hon är alltid jättegullig mot hästarna och de gör som hon vill. Det är väldigt kul att få träna för henne! Det ser med andra ord inte ut som bilden här precis över. Hehe...
Och juste, idag är det fredag! Men jag har nog inga kvällsplaner? Eftersom att träningen är klockan 10 imorgon så är det heller inte riktigt läge för att slå runt. Som om jag någonsin gör det annars. Jag kan inte ens komma ihåg sist jag var ute. Hihi.
Hoppning i regnet
Jag är fortfarande sjuk. Sådär att jag hela tiden känner av det, men inte kan säga vart felet är någonstans.
Idag började nya delkursen, språkpsykologi. Vi alla fick en smärre chock när vi fick veta vad ena huvudboken kostade: 1000 kronor! Till och med lagboken är billigare! Och då är det ändå Sveriges lagar vi talar om. Jag fick lite hjärtsvikt. Fast jag planerar att be snällt till pappa så kanske han hjälper mig, min ekonomi totaldör ju av sig själv ändå, och då behöver jag inte en såndär dyr bok. Fast nu har jag i alla fall köpt den. Vill man vara smart får man lida pin, eller hur gick det nu igen. Psychology of Language. Jag ska läsa varje ord i den där boken, för att få valuta för pengarna!
När jag kom hem idag efter skolan, klockan var väl runt tolv, så gick jag och sov middag, tänkte att jag inte behöver ställa klockan (or did I?) så jag vaknade halv fem! Fyra och en halv timmes sömn, det är ju som en halv natt! Eller till och med en hel natt för vissa!
Vi åkte till stallet alla tre (Fanny sjuk och förkyld, ingen hit att rida då), och jag ställde upp hinder och lite galopp/avståndsbommar på marken, för att liksom kolla hur stor galopp hon har. Det gick superbra som vanligt! Hon är en riktig storhoppare lilla Saga. Men första språnget blev hon lite vild, hon tyckte det var så roligt! Så det blev ett helikoptersprång och jag flög en halvmeter ur sadeln, och sen passade hon på att sparka lite bakut och fippla, men jag satt kvar.
Nu är jag helt slut igen, så jag ska duscha och sova! Ledig imorgon!
Idag började nya delkursen, språkpsykologi. Vi alla fick en smärre chock när vi fick veta vad ena huvudboken kostade: 1000 kronor! Till och med lagboken är billigare! Och då är det ändå Sveriges lagar vi talar om. Jag fick lite hjärtsvikt. Fast jag planerar att be snällt till pappa så kanske han hjälper mig, min ekonomi totaldör ju av sig själv ändå, och då behöver jag inte en såndär dyr bok. Fast nu har jag i alla fall köpt den. Vill man vara smart får man lida pin, eller hur gick det nu igen. Psychology of Language. Jag ska läsa varje ord i den där boken, för att få valuta för pengarna!
När jag kom hem idag efter skolan, klockan var väl runt tolv, så gick jag och sov middag, tänkte att jag inte behöver ställa klockan (or did I?) så jag vaknade halv fem! Fyra och en halv timmes sömn, det är ju som en halv natt! Eller till och med en hel natt för vissa!
Vi åkte till stallet alla tre (Fanny sjuk och förkyld, ingen hit att rida då), och jag ställde upp hinder och lite galopp/avståndsbommar på marken, för att liksom kolla hur stor galopp hon har. Det gick superbra som vanligt! Hon är en riktig storhoppare lilla Saga. Men första språnget blev hon lite vild, hon tyckte det var så roligt! Så det blev ett helikoptersprång och jag flög en halvmeter ur sadeln, och sen passade hon på att sparka lite bakut och fippla, men jag satt kvar.
Nu är jag helt slut igen, så jag ska duscha och sova! Ledig imorgon!
It must have been love...but tentan is over now
Hähä ja vad bra det gick... De första fem frågorna gick super! Jag kunde argumentera för olika morfologiska analyser och varför jag föredrog den ena framför den andra och så vidare...
...men vänta! Inte hoppa händelserna i förväg! Så här gick det hela till: en och en halv timme innan tentan började åkte jag hemifrån. Det borde räcka. Tycker man ju. Men hela gröna linjen var en gröt, det gick sååå segt! Så tio i fyra stod jag på T-centralen och såg ett Ropstentåg åka iväg. Och det var ju bra, då kommer ju ett Mörby centrumtåg snart. Säkert, om sex minuter stod det. Och det tar precis tio minuter att åka till Universitetet. Och kanske fem minuter att gå. Jag med mina fantastiska skills i matte kunde räkna ut att detta var en ekvation som inte gick ihop.
Så jag sprang upp för rulltrappan (som självklart och givetvis var trasig och stod stilla) och ut på Vasagatan och tog en taxi. Men först fick jag välja mellan två taxichafförer som båda erbjöd sig att köra mig.
- Okej vem av er kör snabbast?! (jag)
- Han! Båda pekade på varandra. (taxichafförerna)
- Men på allvar, jag har SKITbråttom! Jag har en tenta som börjar om sex minuter och jag måste åka NU! (jag)
- Okej, det är jag. (Ena taxichaffören)
Så en minut över fyra sprang jag in som en dåre i A-huset. Jag bokstavligen slirade in på mina klackar i tentasalen och sprang in och satte mig på min plats. Självklart hade jag glömt att hänga av mig, så ena tentavakten fick komma upp och hämta mina grejer och hänga upp dem åt mig. Sen tappade jag mitt Försvarets, som rullade ner flera meter och mina läppar var jättetorra. Jag hade med mig en Pepsi Max som jag drack frenetiskt av och gjorde mig helt sjukt kissnödig (hade inte hunnit gå på toaletten innan) och stiften i min blyertspenna tog slut. Så ja. Tentan gick super, tills jag kom till den största frågan, 16 poängsfrågan och inte hade en aning om hur jag skulle svara.
Jag älskar tentor.
...men vänta! Inte hoppa händelserna i förväg! Så här gick det hela till: en och en halv timme innan tentan började åkte jag hemifrån. Det borde räcka. Tycker man ju. Men hela gröna linjen var en gröt, det gick sååå segt! Så tio i fyra stod jag på T-centralen och såg ett Ropstentåg åka iväg. Och det var ju bra, då kommer ju ett Mörby centrumtåg snart. Säkert, om sex minuter stod det. Och det tar precis tio minuter att åka till Universitetet. Och kanske fem minuter att gå. Jag med mina fantastiska skills i matte kunde räkna ut att detta var en ekvation som inte gick ihop.
Så jag sprang upp för rulltrappan (som självklart och givetvis var trasig och stod stilla) och ut på Vasagatan och tog en taxi. Men först fick jag välja mellan två taxichafförer som båda erbjöd sig att köra mig.
- Okej vem av er kör snabbast?! (jag)
- Han! Båda pekade på varandra. (taxichafförerna)
- Men på allvar, jag har SKITbråttom! Jag har en tenta som börjar om sex minuter och jag måste åka NU! (jag)
- Okej, det är jag. (Ena taxichaffören)
Så en minut över fyra sprang jag in som en dåre i A-huset. Jag bokstavligen slirade in på mina klackar i tentasalen och sprang in och satte mig på min plats. Självklart hade jag glömt att hänga av mig, så ena tentavakten fick komma upp och hämta mina grejer och hänga upp dem åt mig. Sen tappade jag mitt Försvarets, som rullade ner flera meter och mina läppar var jättetorra. Jag hade med mig en Pepsi Max som jag drack frenetiskt av och gjorde mig helt sjukt kissnödig (hade inte hunnit gå på toaletten innan) och stiften i min blyertspenna tog slut. Så ja. Tentan gick super, tills jag kom till den största frågan, 16 poängsfrågan och inte hade en aning om hur jag skulle svara.
Jag älskar tentor.
Tenta! YEY!
Om jag tänker att en tenta är det roligaste jag vet tillräckligt många gånger - kanske det blir så? Jag röstar visserligen på inte, men man vet aldrig.
Sitter i köket och försöker tänka ut bra tentakläder. Igår målade jag naglarna i en mörk, mörk färg. Sist jag hade mörkt nagellack på en tenta fick jag VG. Och ja, jag tror på sånt.
Jag hade på mig otroligt osköna skor en gång på en tenta i Uppsala, och då blev jag underkänd. Så det gäller att ha sköna skor, mörka naglar och...vad mer? Ja kanske att vara påläst? Det kriteriet vet jag fan inte om jag uppfyller. Men! Inte vara ledsen, jag älskar ju tentor!! Nej. Inte.
Och imorgon sparkar språkpsykologin igång. Det blir ju spännande. Så ska man säkert köpa böcker för 1,7 miljoner kronor, som jag aldrig kommer att öppna och allt är jobbigt.
Och jag vet inte om tentadagen börjar bra förresten, igår hade jag feber! Och idag känner jag mig lika pigg och uppåt. Segt att försöka skriva någonting normalt och bra när jag har feber. Suck.
Idag kommer Fanny hem på en visit. Det ska bli kul! Jag tror i och för sig inte att hon kommer att vilja åka tillbaka till Luleå, hon verkar vara jävligt inställd på att åka hem igen.... Jaja.
Have a good one!
Sitter i köket och försöker tänka ut bra tentakläder. Igår målade jag naglarna i en mörk, mörk färg. Sist jag hade mörkt nagellack på en tenta fick jag VG. Och ja, jag tror på sånt.
Jag hade på mig otroligt osköna skor en gång på en tenta i Uppsala, och då blev jag underkänd. Så det gäller att ha sköna skor, mörka naglar och...vad mer? Ja kanske att vara påläst? Det kriteriet vet jag fan inte om jag uppfyller. Men! Inte vara ledsen, jag älskar ju tentor!! Nej. Inte.
Och imorgon sparkar språkpsykologin igång. Det blir ju spännande. Så ska man säkert köpa böcker för 1,7 miljoner kronor, som jag aldrig kommer att öppna och allt är jobbigt.
Och jag vet inte om tentadagen börjar bra förresten, igår hade jag feber! Och idag känner jag mig lika pigg och uppåt. Segt att försöka skriva någonting normalt och bra när jag har feber. Suck.
Idag kommer Fanny hem på en visit. Det ska bli kul! Jag tror i och för sig inte att hon kommer att vilja åka tillbaka till Luleå, hon verkar vara jävligt inställd på att åka hem igen.... Jaja.
Have a good one!
