Det finns en person jag alltid kommer att ångra att jag inte lärde känna bättre. Han började i vår klass i gymnasiet precis som alla andra i ettan. Jag kommer ihåg att jag såg honom första dagen och tänkte... nja ingenting egentligen. Men jag såg att det var någonting speciellt med honom (alltså ingen störning eller så). Han hette August och hade en känd pappa.

Jag var så intresserad av honom att jag inte fick fram ett ord, någonsin. Och om vi sa någonting till varandra utbytte vi endast sarkasmer. Men jag minns att det inte var så jag ville prata med honom. Men just den lilla detaljen att jag var så himla förtjust gjorde att jag inte heller kunde prata med honom. Jag undrar varför det är så egentligen, att vi kan prata med dem som vi till och med ogillar, och kan låtsas om att vi tycker om dem, men när det handlar om någon vi tycker om kan vi inte få fram någonting vettigt. Borde det inte vara tvärtom? Att man låter bli att prata med dem man inte tycker om, och bara pratar med de som man tror faktiskt kan tillföra någonting?

I alla fall. August slutade i vår klass efter ettan. Eller om det var i mitten av läsåret. Plötsligt skulle han sluta, inte gå i min klass varje dag. Det var för långt att åka från Hornstull till Hässelby, sa han. Vem kan klandra honom? Det tar runt en timme med tunnelbana. På något sätt fick jag hans msn och så ganska långt efter att han slutat började vi prata där. Om ingenting egentligen. Jag gjorde bort mig i vanlig ordning, sa att jag hatar skånska - hans pappa var skåning. Där dog det lite. Men jag kommer ihåg att han skrev och undrade om det inte var så att vi ändå hade någonting, då när vi båda gick i ettan i Hässelby. Jo, skrev jag.

Det enda jag har kvar av honom nu är en dålig bild i skolkatalogen (som jag förlagt) från ettan, och en msnadress som han aldrig loggar in på. "Varför så lång tid utan ett brev" heter han och jag kan tänka mig att det var ungefär tre år sedan han loggade in sist. Ändå kan jag inte förmå mig att ta bort adressen. Jag hade hans nummer ett tag, men sist jag smsade (också kanske tre år sedan) fick jag inget svar.

Borta. Och fortfarande tror jag mig se honom på stan. Och kanske har det varit han jag sett, jag vet inte hur han ser ut nu. Då hade han i alla fall baggy jeans och nitskärp, det är allt jag kommer ihåg. Jag tänker visserligen inte på honom alls ofta, bara ibland när hans pappa figurerar i tidningen, eller när jag ser msnadressen.