Oftare och oftare i vardagen stöter jag på människor som projicerar. Man projicerar sina egna tillkortakommanden på annat, andra.

Detta är ju ingenting nytt, ingenting ovanligt. Det har ju skrivits en bok om ämnet. Och hålla med boken kan man göra, men jag har mest tänkt på att utsatta minoritetsgrupper skyller sina motgångar på andra, istället för att se till sig själv och tänka på vad man själv kunnat göra annorlunda. Det är det "vanliga", som att det bara skulle vara för att personen är av utländsk bakgrund, sitter i rullstol eller har någonting annat synligt som är "avvikande". Ofta är det säkert så att dessa personer blivit särbehandlade på grund av det de säger, men jag kan inte hjälpa att tänka: ja men tänk om det är så att det var du, du som person, som gjorde någonting fel.

På senare tid har jag också märkt hur ofta folk projicerar sina problem på mig. Som i de flesta fall inte har någonting med saken att göra. På jobbet blir kundernas problem ett problem som jag plötsligt måste eller skulle kunna lösa. "Det är tyvärr ingenting jag kan göra någonting åt" brukar jag svara. "Men hur ska jag nu få betalt av killen jag ska skicka paketet till?" Jag vet inte, kom överens med honom om saken, jag är inte och vill inte vara delaktig i ditt problem. "Har mitt rekommenderade brev kommit ännu?" Tyvärr, jag får inte lämna ut den informationen. "Men hur ska jag nu få veta om det har kommit?" Du får ta med dig avin och komma upp och se efter. "Men det kan jag inte! Vad gör jag då?" Jag vet inte, ring påskharen och hör med honom.

Nyligen hamnade jag i kläm för att ha berättat någonting som ändå hade kommit ut, känslig information som skadade de inblandade (vilket jag ofrivilligt var). Och istället för att personen inser att handlingar får konsekvenser, blir jag uppringd av personen i fråga som om och om frågade hur jag kunde göra såhär mot denne.

Hur JAG kunde göra såhär mot DIG? Fråga dig själv istället hur DU kunde göra sådär mot NÅGON. Istället för att personen tar konsekvenserna av sina handlingar blir jag ifrågasatt och kritiserad. När jag egentligen inte hade någonting med saken att göra (då kan man ju undra varför jag överhuvudtaget berättade någonting i första taget, men det är en annan historia).

Det är ganska skrattretande hur folk aldrig vill erkänna att det är de själva som inte tänkt ett steg längre, som kanske inte vill eller orkar utföra någonting ordentligt, som inte vill kännas vid ett problem som de själva skapat och därmed själva måste lösa. Det är så mycket lättare att vara utan ansvar. Att säga: "det var inte jag/det var inte mitt fel/bara för att..." är så mycket lättare, men i längden ger det så mycket mer problem, som i sin tur kommer att vara svårare än det första problemet att ta sig ur.

Från och med nu kommer jag aldrig att bli inblandad i någonting som inte rör mig själv, och bara mig. Typ sköt ditt så sköter jag mitt. Eller förresten, jag skiter i om du sköter ditt, men låt mig för fan vara för mig själv!