Vi var iväg med Saga, någonstans. I alla fall var jag och mamma på en främmande gård med Saga och skulle göra en grej. Det var jättekul! Vi hade det väldigt trevligt. Ägarna till gården var jättesnälla och trevliga och vi kom verkligen överrens. Det var en mycket bra dag. Sen hände en så himla otrolig sak: Paula (vår ponny) gick i en hage!
Hon hade blivit avsevärt mycket äldre och hennes päls hade fått den där luddiga looken, som riktigt gamla hästar får. Lång, tussig päls, som fölpäls. Som att det blir en regression ju äldre de blir. Hon var så fin! Paula var jättepigg och glad, hon hade så mycket päls i ansiktet att man nästan inte såg hennes lilla vita fläck i pannan. Jag hälsade på henne och kramade om henne och var så glad att se henne igen. Jag som trodde...

Paula hade det jättebra och var så glad och fick gå i en hage och beta, det som hon ju tycker allra bäst om. Hon verkade jätteglad att se oss också. Det var riktigt kul!


Så vaknade jag. I den här världen. Där allting är definitivt och hårt.