Ibland tycker jag att jag har världens sämsta liv. Jag tänker mig att det finns inte någon som kan tänkas ha det värre (de som dör av svält ej inräknade). Ingen förstår mig, jag är singel och just då miserabel med det, jag förstår ingenting av litteraturen jag ska läsa, jag har fula kläder och allt hos mig är bara töntigt och fel.

Men ibland är allting på topp, såklart, det går ju lite upp och ner det vore väldigt märkligt om allt bara var på samma nivå hela tiden. Men det är egentligen inte det jag menar med att jag då och då får mitt liv ställt i jämförelse med någon annans. Då jag inser att dessa toppar och framförallt dalar hade kunnat varit mycket mer extrema. Det är helt skitkul när det är bra, och när det skruvar till sig går det riktigt åt fel håll.

Ingen väljer sin familj. Och de som har det värre vet jag faktiskt inte om de ens tycker att det är värre för dem. Man har ju inga andra variablar att utgå ifrån än sina egna, vad gäller hur man mår och vad man är van vid. Självklart finns det de sociala variablarna som: fattig - rik och så vidare. Det är ju ingenting som man för det första ska gå efter, men det är heller ingenting som man ska jobba på att dölja.

Även om alla bara kan utgå från sig själva, kan jag när jag ser dessa kontraster mellan mig och någon annan, bli väldigt glad att jag faktiskt har en väldigt förstående mamma och pappa som bara vill mig väl och materiella saker står aldrig i vägen för det. Att jag faktiskt vann på familjelotteriet.

Godnatt!