Ja det är ju min blogg, klart jag får.

Då väljer jag att vara melankolisk och berätta om kvällen jag och C träffades.

Jag, Fanny och Malin gjorde oss i ordning efter Nikki beach. C ringer på min mobil, jag missar samtalet. Fanny tar det. De skulle vara klara om en halvtimme eller så. De skulle ta taxi. Vi gör oss i ordning. Jag tar på mig en vit klänning och svarta Mary Janes.

C ringer och berättar att de är på väg, vilken restaurang är det? Jag berättar för taxichaufförinnnan. Vi bestämmer att vi ska ses vid Café de Paris (inte jag och taxichaufförinnan men ja). På vägen dit blir jag stoppad av en fotograf och får posa massor innan hon släpper iväg mig.

Jag träffar C och E. Jag kommer bara ihåg hur C kom ur folkmassan. Stod ut. I sin blårandiga skjorta, vita jeans och bruna loafers. "En riktig riviera-outfit" kommer jag ihåg att jag tänkte.

Vi går igenom en liten tunnel-gränd. "Fan vad snygg hon är! Neeej nu hörde hon" sa C till E. Tydligen. Jag tror än idag inte på honom ;).

Men det spelar ju ingen roll nu.

Vid middagen skulle platser bestämmas. Vid första valomgången skulle jag och E hamna bredvid varann. Snabbt som attan ändrade han så att jag och C skulle sitta bredvid varann. Jag skrattade domedagsskrattet inombords (vi glömmer väl inte att jag är bitter och cynisk?).

Jag beställer entrecôte. Som visar sig vara Senor. Inte Señor. Utan seeenor. Och C ger mig halva sin anka. Gott så. Vi har den roligaste middagen som någonsin ägt rum, skratten ekar högre än fyrverkerierna (som sedan skulle vara ett återkommande inslag i varje min och C:s date, helt knäppt). Det är dags att dra vidare.

På le cave du roy (vi är i Saint Tropez at the time) är det svinfullt. Så vi går upp till hotellet ovanför, till baren, Byblos. Där sitter vi och dricker rosé. Jag och C går ut med jämna mellanrum, för att prata. Vid den sista gången är det bara Uppenbart. Det ska hända. Allt jag tänker är bara "när gör han det? När kysser han mig?". Till slut, efter många vända-bort-huvudet, händer det. Vi befinner oss på en stor innegård, poolen lyser azurblå, stjärnorna blinkar lika mycket som lamporna i de små träden. Stjärnor finns ovanför mitt huvud och allt jag kan tänka på är hans läppar mot mina, skäggstubben som rivs. Bordet mittemot finns inte. Inte heller känslan av att det inte är passande. För vad kan passa mer? Detta är himmelriket. Det kan inte vara annat.

Mina bruna ben och hans jeansklädda går längs hamnen och alla enorma yachter. Folk festar men vi går i tystnad hand i hand.  Vi slår oss ner på en stor sten vid havet och lägger oss ner. Tittar på stjärnorna. Han tycker det är konstigt att vi säger schärnor. Jag skrattar åt norskan.

Vi skiljs åt vid halv fem på morgonen utanför min dörr. Jag skulle upp klockan sex. Jag sov inte den natten. Det behövdes inte.

Och nu är det borta. Det som endast händer ytterst fåtal gånger är över. Jag vet inte vad som gick fel, kanske var det jag som inte vaknade upp till verkligheten. Kanske något annat. Jag kommer aldrig få veta.

När han hade skjutsat hem oss från Nikki beach den kvällen sa jag till Fanny och Malin: om han frågade mig idag om vi skulle gifta oss hade jag sagt ja.