Efter att i panik vaknat upp - sömnen sträckte sig till två hela timmar - och kastat mig hemåt och till stallet satte jag upp för den första i en förhoppningsvis årlig tradition - hubertusjakten! Jag var vindögd av trötthet, och skrattade mest. Kändes lite lätt oansvarigt, men det gick bra. Efter en liten stund var sinnena skärpta och hästarna otroligt pigga.

Vi red över stock och sten, hoppade fasta hinder och galopperade på gräsvägar. Det var fantastiskt roligt! Tyvärr var Sagarar så stressad att hon inte kunde ha njutit en enda sekund. Tjugotalet hästar och full fart var lite mycket för hennes känsliga fullblodssinne, så hon galopperade mest på stället hela tiden (till mitt stora nöje, jag skrattade mest hela tiden). Det kanske jag skulle ha väntat med.

Väl tillbaka till upploppsplatsen avstod jag från att delta i upploppet, det var tillräckligt att hästen var genomblöt av svett och darrade. Saga togs till stallet och sköljdes av och fick hö, men hon var inte intresserad av maten utan stod mest och stirrade ut. Så står hon fortfarande, och jag kan inte hjälpa att känna mig fruktansvärt anvarig för detta. Jag borde defintivt avbrutit jakten och ridit hem med mitt stressade sto.

Men jag måste till mitt försvar säga att jag inte hade en aning om att hon skulle reagera så på denna ritt. Jag vet att hon är lättstressad och ängslig, men det blir aldrig för mycket för henne. Men det skulle gå över, sa veterinären på Strömsholm.


Nu har jag ägnat eftermiddagen åt att ta igen förlorad sömn och sedan gjort mig i ordning för kvällens hubertusmiddag! En svart klänning, en pälsbolero och obestämda skor ingår i festensemblen för mig. Vi får se vad de andra har på sig! Klänning I hope. Inte killarna förstås.


Innan middagen ska vi till stallet igen och tempa den kära lilla hästen. Och under kvällens gång blir hon kollad också, förhoppningsvis lugnar hon ner sig.