Att ha kompisar är det mest livsviktiga som finns. Man har liksom valt dem helt och hållet själv och då ska det ju vara sådär fantastiskt och man ska tycka om sina vänner jättemycket utan gränser. Familjen är man ju påtvingad och det kan ju hända att man faktiskt inte alls tycker om dem, utan helt jättetvärtom (fast jag gillar min familj. Ibland).
Men själva grejen är att jag kan hata mina kompisar så mycket att jag vill ha ihjäl dem. Exempel på varför följer nedan. Exempel på o-kompisar-gärningar:

- Jag blir lämnad mitt på stureplan fär att jag inte var så sugen på efterfest på söder eftersom att det då är typ tre miljarder mil hem sen. Jag blir själv, vet inte var jag ska ta vägen och får nödsova hos någon jag inte alls ville sova hos.

- Jag blir återigen lämnad (japp, av samma kompis) den här gången utanför White room, jag ska hämta ut jackan och plötligt är hon bara helt jätteborta och har tappat mobilen och klockan är i vanlig ordning typ halv fem och jag kommer inte hem. Tack, jätte.

- Min barndomsvän försöker kränga på mig ett par byxor som hon köpt och kräver lika mycket pengar som hon köpte dem för. "Cause that's what friends are for".

- Jag lånar ut kläder, ridbyxor och allt möjligt som man bara inte får tillbaka. "Nej men dom ligger i tvätten asså!" Jaha, ni tvättar en gång om året typ eller?

- En kompis stal underkläder av mig en gång (hysteriskt länge sedan, men en elefant glömmer aldrig).

Fast, när allt kommer omkring så är jag en lika dålig kompis jag. Jag ljuger om att jag inte kan, när jag inte orkar träffas, jag säger att jag inte kunde svara i telefon, när jag egentligen stod med den i handen och hoppades att det skulle sluta ringa, jag har själv bara stuckit från uteställen när jag hittat något intressantare objekt och jag har sjukt mycket o-egna kläder hemma. Fast jag stular aldrig. Jag har inte ens tagit en godis. Av någon.

Men alltså, varför beter man sig så jävligt mot varandra? Jag och Emelie kan börja bråka som systrar gör, så att man typ vill slåss. Isabel och jag kan vråla att "men varför är du så jävla dum i huvudet för!?!?" till varann utan att vi egentligen är ovänner. Vi slåss lite däremot. Hon puttade in mig i sin TV bara för att jag jävlades och flottade ner hennes nya dator med mina fingrar. Ja det var ju schysst, käraste vänner.

Den som jag typ kommer bäst överrens med är min syster Fanny. Vi tycker precis lika, att alla är konstiga förutom vi, vi bråkar bara om hon inte får låna kläder av mig och framför allt utnyttjar jag hennes storasyster-instinkt som gör att hon alltid tar hand om mig. Hä hä.
OCH en annan grej. Jag har märkt att det pratas inte så mycket skit någon annanstans än i kompisgäng. Fy fan för att inte vara närvarande när alla ses, för jag vet precis hur det låter: "Alltså hon är så knäpp, hon kan ju inte bara gå och....." ja och så vidare. Snacka om hat-kärlek.