Igår var en riktigt bra dag. Jag vaknade och gick ut och solade. Sen åt jag lunch. Och sov. Och solade lite senare. Sen pratade jag med Emelie som ville hitta på något, vi bestämde oss för att ta ett glas vin. Lite senare ringde hon och frågade om jag inte hade lust att ta en repa på Grönan först, och ja vad ska man säga...de som känner mig vet att jag inte riktigt är särskilt förtjust i platser som Gröna Lund. Men jag gav det en chans, det var trots allt typ sju år eller mer sen jag var där sist.

Klockan var kanske kvart över tio när vi kom dit, och vi skulle bara åka berg och dalbanan, som det såklart inte räckte med. Men alltså. Berg och dalbanan. Jag försöker liksom leva ett någorlunda normalt liv, liksom plugga, jobba lite, fnula i stallet och fixa. Jag trodde jag skulle dö på den där jävla åkturen. Fast jag vet inte, jag blundade från det att vi startade tills det att vi stannade. Ganska o-kul. Men jag försökte titta när vi var på väg upp, när det liksom går i en halvhalv kilometer i timmen, men det var ju så jävla högt att jag trodde jag skulle...ja. Dö. Så jag blundade och skrek. Jag skrek tills rösten försvann, så jag gav tittandet en chans till när jag kände att vi saktade in lite grann. Jo, tjena, vi var ju bara 3000 meter över marken och var på väg ner någonstans, jag vet inte var, för vägen syntes inte. Då blundade jag igen. Och skrek. Jag gillar inte sånt där. Efteråt kände jag och Emelie oss fulla. Anna och Lars var helt vanliga och nöjda, men jag och Emelie vinglade runt som Kling och Klang och visste inte vad vi skulle ta oss till. Så vi åkte lite kärlekstunnel.

Det finns inte speciellt många sätt man kan misslyckas på i Kärlekstunneln. Man sitter snällt där i sin båt och är lite allmänt förälskad (i en kompis eller vad?), men jag tyckte liksom att båten gick så...jävla sakta, så jag tog tag i kanterna och typ drog oss framåt, varpå en jättejättehög högtalarröst vrålade "händerna i båteeeen!". Sen var den åkturen lite förstörd, för vi satt och hade en skrattattack (so very 14 år), och undrade var i helvete kamerorna fanns, och var fanns den där killen som ropade? Det var bara en tjej som satt vid ingången.

Efter våran fantastiska visit på Grönan åkte vi till Gerdas, där vi mötte upp Oliver och hans kompisar. Så satt vi där tills de stängde och sen åkte jag hem. Det är ett under att jag var hemma typ kvart över tre, när stället stängde ett? Men jag missade en buss, så jag fick ta nästa. Och Olivers kompis Anton följde mig till tunnelbanan, och sen bjöd han ut mig. På en dejt! En riktig dejt hahahaha! Fannys tips till mig var: "Jamen då får du sluta äta tills ni ska ses!" Typ som att japp, nu var det avklarat. "Jaha...tack då.." tänkte jag, men hon menade nog bara väl. Eller?