Vad konstigt allting blir när det ställs i kontrast till någonting annat. Det blir svårt att förhålla sig till det främmande, det som inte hör hemma i det "vanliga" livet. Fast ett dödsfall är ju ingenting annat än just det så kallade vanliga livet. Det blir lite "men inte kan du dö nu, jag ska ju ut med soporna. Det här har jag inte tid med", typ.

Jag var på väg till skolan igår, som en gladlynt flicka från Amsterdam, när pappa ringde och berättade att farmor gått bort. Det rimmade så illa med första skoldagen. Alla vet att döden ingår i livet, den finns alltid där, death and taxes, men man blir lika förvånad varje gång.

Jag åkte inte dit. Jag vill inte se farmor kall och inte där, jag vill komma ihåg hennes fina blommiga klänning från bröllopet i somras, hur fin hon var i håret. Lilla, lilla farmor. Hon var så noga med att alla skulle vara sams, hela släkten. Hon tyckte inte så mycket om att umgås med damer i samma ålder, de gnällde så mycket. De var så gamla.

Det värsta är att jag inte har tid att tänka på det. Jag snuddar vid tanken och tänker sedan "nej, det går inte, det är inte sant", och tvingar mina tankar att vandra vidare. Jag vill låtsas som om hon är i sin lägenhet, att jag bara inte ringt eller hälsat på, på ett tag. Jag har inte tid för jag har en kandidatuppsats att skriva som just nu sväller och sväller och tar mera plats i huvudet än någonting annat. Jag har inte råd att tänka på något annat än just den.

Och då tänker jag. Jag tyckte inte att jag hade tid att hänga med farmor när hon fanns, för jag hade så mycket i skolan och med hästen och jag hann knappt träffa mina vänner. Nu har jag inte tid att tänka på att den enda farmodern jag har, den som faktiskt sett till att också jag finns, har gått bort. När får jag tid? När ska jag ta mig tid att inse att möjligheten att träffa henne igen är borta, att ringer jag är det ingen som svarar. Ostbröd blir det inga fler.


Men samtidigt måste jag tänka på uppsatsen, hästen, kompisar och mitt liv. För det är inte jag som har gått bort. Om jag tillåter sorgen ta över spills ytterligare ett liv.

Lilla farmor. Jag vill inte ens vara med om den dagen mina egna föräldrar går bort. Fast vad säger jag, de kommer alltid finnas kvar?