Men alltså nu. Nu. Nu börjar jag tröttna lite på vår (egentligen inte) anonyma ordföranden vi har vi vår klass. Jag vet inte varför denna uppblåsta lilla sprätt börjat ta sig ton, men hon gör det så fort hon får chansen.

Problemet ligger i detta moment 22: frågar man läraren om någon fransk obegriplig konstruktion så fräser hon till: "men alltså kan ni inte ta det här efter så vi kan bli klara någon gång?!". Jaha ja. Okej. Min kompis som just ställt frågan blev alldeles röd i ansiktet medan jag skrattar ihjäl mig. Så frågar min kompis mig det istället, väääldigt viskande, varpå jag viskar tillbaka och försöker förklara. Då minsann: "Schhhhhhhhhh!". Här följer ytterligare gapskratt.

Jag tror bestämt att lilla fröken de Norrland har bestämt sig för att jag och J är små flamsor från Stockholm. Vilket visserligen är sant, men inte dåligt för det?

Det som är roligt (förutom att jag orkar bry mig om en sån här mellanstadieintrig) är att hon vågar inte ens se åt vårt håll utanför klassrummet. Eller jo, en gång frågade hon mig - fast på lektion - om det var någon som hade ett sudd, och jag - av den vänliga natur jag är - lånade henne mitt. Numero uno: hon ger inte tillbaka det när hon är klar. Jag behövde det! Numero...två: när jag reser på mig för att hämta tillbaka det så ser jag att hon har använt halva jäkla suddet! For the love of god, det som en gång var en surfingbräda i suddgummiförpackning var någonting halvt, ja... halvt. Hon måste ha suddat ut halva sitt block.

And for that, I will always hate her. Men nej, eller inte. Men sånt STÖR mig. Det är mycket som STÖR mig.