Jag kan inte riktigt förstå vad som egentligen hänt med mig själv. Ingenting allvarligt dock, men jag är så omotiverad och trött. Inte på allt, utan bara i skolan. Och det har att göra med att jag tycker att allt jag presterar i skolan är skitskitskit.
Förut var mitt självförtroende (det där som man hade när man var 18 och vägde 47 kg) som bortblåst, men nu är det tillbaka igen, tänk vad några kilo mindre kan göra! Fast det har nog inte bara med det att göra tror jag. Eller kanske visst. I alla fall.

Men vad gäller skolan, så har jag inget som helst självförtroende alls! Förut, förra terminen och i Uppsala tyckte jag att jag var så jävla bra, att jag var bättre än alla andra och förstod inte varför de hetsade upp sig så över ingenting. Nu går jag runt och bara hatar allting jag skriver, vare sig det är en uppsats eller ett tal. Jag ser de andra framför mig, hur de skrattar när de läser mitt första utkast till b-uppsatsen, jag jämför mig med de andras inlägg och ser hur barnsligt och fult och fel jag skriver. Töntigt. En tjejs första utkast är på tio sidor. Mitt är på fem eller sex. Bara en sån sak.

Jag förstår inte varför det blivit såhär?! Förut var jag ju så himla nöjd med allting. Kanske verkligeheten har kommit ikapp mig och fått mig att inse att jag skriver jättedåligt och att jag istället borde plugga till djurskötare eller rörmockare? Någonting ska man ju bli liksom. Skriverier verkar inte vara min grej. Jobbigt att spräcka bubblan.

Pinsamt.