Bakom mina skygglappar har jag många stora problem. Som att hoppas på att skorna kommer innan lördag. Som att hoppas att någon orkar ta bilen ända fram till Globen på fredag, för jag hatar att åka kommunalt. Som att jag kikade in på Asos nu och såg en miljon smycken som jag vill ha. Men börjar jag kicka "add to shoppingbag" så tar det nog aldrig slut. Bättre att stänga ner och ta en dusch eller något. Så fina smycken, fina fina!

Utanför skygglapparna finns det andra problem. Lika stora. Som att fundera ut hur jag ska kunna visa att jag faktiskt är (hata det kommande ordet) "tacksam". Det verkar inte vara så lätt alla gånger. Jag städar, plockar undan, fixar mat, tar fucking ledigt från skolan för att kunna ta hand om hunden, jag tar bussen till stallet för att ta hand om hästen, jag hjälper till på alla tänkbara sätt jag kan, och det funkar bra. Tills jag säger ifrån om någonting. Då är jag otacksam, en som inte förstår hur bra hon har det. En som inte klarar sig själv, inte vet hur det fungerar i den "riktiga" världen.

Jag vet det. Jag vet faktiskt det. Men jag väljer medvetet att inte tänka på det, för jag tycker inte att det är roligt. Haha, ja så enkelt är det. Men om man börjar gräva ner sig i hemförsäkringar och ekonomi blir ingenting kul. Livet är ju inte direkt hemförsäkringar.

Det kan ju dessutom vara så att jag inte vill bo hemma, att jag känner att det skulle vara så mycket skönare att ha ett eget ställe där jag själv kan få väja vilka jag vill ha omrking mig. Jag kanske inte vill ha min familj runt mig, dygnet runt. Men att jag skulle säga det, det skulle vara samma sak som att vara otacksam.

Så lätt det skulle vara om man hade allt. Jag har mycket, men det är lite svårt att typ köpa en lägenhet samtidigt som jag pluggar.

Jag trodde inte att tacksam var detsamma som att hålla käften. Som att finna sig i de regler som sätts upp, att bli betraktad som ett barn som inte vet någonting. Som om jag inte håller koll på någonting. Jag trodde jag var smart, men ibland undrar man ju.