Den här texten skrev jag våren 2007 när jag gick svenska 1 på Stockholms universitet (jag är fortfarande kvar där...), i delkursen "Dagens språksamhälle", vilket är typ språksociologi. Läs och förfaras.

Enligt mig utspelar sig den här dialogen mellan ett par. Det är ganska självklart att man frågar sin partner efter bekräftelse på kärleken. Åtminstone är det så i det här fallet, då frågan ställs rakt ut: "är du kär i mig?(rad 5)". Det är ingen fråga jag skulle ställa till någon i min familj eller någon av mina vänner. Eftersom de känslor man hyser för familj eller vänner vanligtvis inte beskrivs på det sättet. Alltså förutsätter jag att den här dialogen utspelar sig mellan ett kärlekspar.

Den här typen av dialog är ju egentligen ganska tidlös, men med tanke på ordval, såsom: "Överhuvud";"förtvivlad" och meningen "Du för ju oväsen som en bangård", blir texten och innehållet något äldre daterat. För mig är de ordvalen något äldre och annorlunda jämfört med dagens. Dessutom är syntaxen något omvänd jämfört med dagens. Exempelvis: "Tänka kan du inte...(rad 31)". Idag skulle i alla fall jag säga: "Du kan inte tänka". Sammansättningen av orden är något föråldrad, eller så är det en dialog mellan ett äldre par, men det blir lite motsägelsefullt med tanke på att de flesta vuxna inte diskuterar på den nivån generellt sätt (även om det säkert finns massor av omogna vuxna där ute). Jag kan tänka mig att paret är någonstans mellan dryga 20 till 30 år.

Förmodligen utspelar sig den här dialogen i hemmets lugna vrå, eftersom att de flesta inte skulle dra igång en sån här diskussion eller ett sådant gräl på någon offentlig plats, eller bland vänner. Min intiution säger mig att "A" är en kvinna och "B" är en man. Den allmänna uppfattningen är ju att kvinnor ofta är mer nödgade att få muntlig bekräftelse på kärlek. Det som motsäger den teorin är att person "B" börjar prata om hur hemmet ser ut (rad 31) och det om något är ju något som kvinnor tenderar att göra. Därför känns inte dialogen speciellt naturtrogen eftersom att rollerna plötsligt bytts ut. Dock kan det självklart vara tvärtom, att det är mannen som ber om ömhetsbetygelser, men tonen hos "A" ger faktiskt ett mer kvinnligt intryck. Dettakan givetvis vara en riktig dialog, men med tanke på just det här ombytliga sättet "B" talar på tror jag inte det. 

Nog för att jag fortfarande inte skriver fulländade samtalsanalyser (har alltid varit asdålig på det), eller fantastiska texter heller för den delen, men det här. Det här! Det är h o r r i b e l t! Nog för att det finns massor, and I mean massor, att göra med texten i allmänhet, men lägg gärna märke till de fetade och understrukna partierna i synnerhet. "Nödgade"?!?! Å, skammen! Att jag lämnat in det här till en seriös professor på Stockholms universitet gör mig alldeles generad. I den grad att jag måste tänka på annat. Fy fan.
Inte för att jag är feminist, jag är verkligen inte det, jag är realist och väldigt för lika rättigheter utan att man ska kränka vare sig män eller kvinnor, men vad fan är det för gamla floskler jag grävt upp och dammat av i de fetade meningarna? Å, den skammen.

Det är alltid skoj att gå igenom gamla skoljobb! Det är det här jag får pengar för CSN! Usch så dåligt. Tur att jag är så jävla bra såhär ett och ett halvt år senare. Om jag bara korrläst.

Nighty