Hej och hå!

Ofta är jag cynisk. Men faktiskt - även om jag tycker att det är väldigt kul - så kan jag vara optimistisk också! För faktiskt handlar det bara om inställning och att jag måste komma över mig själv. De flesta av mina kompisar vet det och lämnar mig ifred tills jag har insett att vara fem år attraherar ingen.

Jag kom på mig själv idag med att gnälla i mitt huvud. Vi fick en uppgift som gick ut på att gå ut på stan med en enkät och fråga folk lite saker (vilka högtider de gillar bäst osv.), och direkt så kände jag bara att "nej men gud det här vill jag INTE göra!". Och så skulle jag vara med Stephan som bara pratar franska, eller i alla fall i skolan. Så gnällde jag och ville hellre vara med hon från England eller han från Nya Zeeland. Men sen fick jag nog av mig själv och tänkte: nej nu ska jag fan tycka om det här!

Och det gick! Vi hade jättekul när vi sprang omrking och letade folk och sen satte vi oss och tog en kaffe och vår lärare tog kort på oss till skolans hemsida (å gode gud för det förresten, och jag kunde inte bara be om att få se fotona och radera)!