Jag önskar att jag kunde säga som den pensionär jag mötte idag på jobbet: "nästan alla dagar är underbara". För mig är det kanske så. Eller kanske tvärtom. Just nu, för att jag är nere, så känns det såklart som om alla dagar är katastrof och dagarna som kan kallas underbara är få. 

 

Det kan låta befängt, men jag är så trött på alla hemska saker som händer vad det verkar alla runt om mig. Det känns också som om cirkeln hela tiden krymper, det händer saker med folk som står mig närmare och närmare vilket är skrämmande. 

 

Gnäll gnäll. Mer gnäll? Fula naglar, nariga händer, tråkdåligt humör. Så jävla dålig krönika i SvD i morse. Kände för att skriva ett argt mail till skribenttanten men insåg att det är så himla... gnälligt?

 

Bra saker (skrev sager, är jag dansk?): kom ihåg att man kan spola tillbaka tv-program, liksom börja om från början (stressade ändå över att jag jämt missar Lyxfällan), jag lagade så jääädrans goda stuvade makaroner med falukorv. Simpelt men oh-so-gott. Vad mer...

 

Äh nu sover jag. Och datorn snart också med sina 8% and counting down. Nu blev det 7%.