Att hitta de rätta sakerna att säga är svårt, kan jag tycka. Att ens kunna formulera dem för sig själv är aldrig självklart. Vissa påstår att jag kan uttrycka mig väl, och det må vara sant när det gäller andra, men sällan när det gäller mig själv. Det är ingen nyhet att det är lättare att vara objektiv när det kommer till andra, men jag har liksom aldrig kunnat känna någon slags rätt att uttrycka det jag verkligen känner och önskar. Handlar det om argumentering kan jag prata mig blå om något, för något, emot något. Jag hittar verkligen svar och argument för precis vad som helst. Det är kul, ibland väldigt uttröttande. Jag kan bli galen på min egen röst. Men, när det kommer till mig, jag själv och mina innersta känslor så tar det just bara stopp.

 

Jag har aldrig varit förtjust i att prata om vad man känner och hur man känner. Herregud, det är vad det är och mer kommer det sällan att bli. Men ibland formar sig en känsla inuti och den går inte att sätta fingret på, den molar och drar och jag kan se ett litet moln framför mig någonstans innanför bröstbenet där det värker. Jag blir irriterad och vill prata ännu mindre om hur jag god damn mår. Ju mer det trycker på, desto mer trycker jag undan. Ingen mår ju egentligen bra av det i längden. Mycket ska man hantera själv, det tycker jag. Allting ska inte luftas och pratas om - det leder sannerligen ingen vart. 

 

Men ibland behöver man däremot någon som hör, bara på ens "hej" i telefonen, att det inte är bra. Som istället för att fråga "hur mår du?", ställer frågan "vad är det som är fel?". Baserat på ett normalt, glatt "hej!". Någon som ställer de rätta frågorna just för det att han varit precis där själv, känt samma känslor, upplevt samma tvivel och just för att det är hans blod jag har i mina ådror. Någon som hjälper mig att hitta orden som definerar just mig.

 

Pappa är mycket. Han är komplett galen ibland, har ett driv som inte liknar något, hans humor är bisarr och hans hjärta är enormt. Han följer sin känsla och gör det utan att tveka, utan att fråga, är aldrig rädd. 

 

Min pappa är mycket coolare än din, och om jag blir hälften så cool som honom när jag blir stor kan jag se tillbaka with no regrets.

 

 

Och då har vi inte snackat om min mamma än. ;)