Jag har på sistone varit inne i någon slags bubbla. Jag tror att det har behövts, för ett par veckor sedan fick jag ett ganska så paniskt utbrott över att jag inte alls vet var jag är på väg någonstans. Pappa fick säga åt mig på skarpen att ta det lugnt. Det är bra. Man kan inte leva sitt liv ur ett universiellt perspektiv för det blir alldeles för stort. Det gäller att bara leva i sin värld. Se vad man kan göra just här. Det släpper ganska mycket spänningar, let me tell you.

 

Sedan behöver vi inte diskutera min obehagliga JB-bubbla. Jag kommer över det, snart haha. Herregud.