Annars går dagarna mest åt att tänka på det som har hänt. Det är inte den fruktansvärda massmördaren som tar upp mina tankar utan de stackars familjer som nu står utan sina älskade familjemedlemmar. Jag vet ju hur jag kände när jag trodde att jag hade förlorat min kära syster. Skräcken är fullkomligt förstörande. Förödande. Jag hade sån tur, men det hade inte dessa familjer.

Det tänker jag på.

Och på vad sjutton jag ska göra, tillbaka hemma i Sverige. Lyxdotter, föreslog pappa. Det lät kul men jag tänker att man blir ganska uttråkad av det, så något annat får jag också komma på. Det ordnar sig.

Fortfarande är staden helt full med rosor, det är så vackert.