Sofias klagosång

Jag vet att utslag inte dödar någon. Det är generellt sett ofarligt, bara obehagligt. Men jag förstår de som väljer att lämna in på grund av dessa utslag.
Helt konstig blir jag. Helt inåtvänd och märklig, för det enda som finns i mitt huvud är hur obekvämt det är och vart det kliar och hur mycket.
På nätterna ägnar jag mig inte åt vila utan jag har varit vaken hela denna natt. Jag sov lite grann precis i början, och lite innan jag skulle upp. Resten av tiden har jag legat och glidit in och ut ur någon dvala, där jag hela tiden har passat på att inte börja klia mig för då bryter helvetet loss och jag slutar aldrig riva mig på bröstet, på armarna och på benen.
Helt ärligt så håller jag på att bli galen. Varför hjälper det inte? Varför blir det bara inte bättre? Varför just jag? Vad beror det på? När kommer det att försvinna? Kommer det någonsin att försvinna? Har jag dött och hamnat i helvetet och dessa utslag på kroppen kommer vara det jag ska syssla med i evighetens evighet?
Det låter som om jag skämtar men faktum är att jag börjar tänka i konstiga banor och jag är hela tiden på gråtens rand.
Jag har inte möjligheten att vara mig själv, utan jag måste placera de här jävla utslagen före mig själv.
Det kliar. Fy fan så det kliar. Huden är tjock och sträv och bubblig och allting skaver, jag kan inte ha håret utsläppt för det sticker på axlar och rygg så att jag bara vill raka av mig allt hår på huvudet. Jag försöker febrilt tänka vilka kläder som inte har blivit tvättade i det nya tvättmedlet men jag är helt förvirrad och blandar ihop allt, får plötsligt panik när jag har tagit på mig en tröja för jag tror den är nytvättad, vilket jag flera timmar senare kommer på att den inte var.
Allting är upp och ner och jag börjar bli rent ut sagt galen på grund av det här. I fem nätter har jag inte sovit djupt en enda gång. Jag ligger bara och river och gråter och vill gå upp, men vart fan ska man gå klockan 2.40 en morgon och man har "sovit" i bara två timmar.
När det väl är dags att gå upp ska jag till jobbet och vara glad och stå upp och hjälpa och springa och hämta. Jag är så slut men jag kan inte vila, utslagen låter mig inte.
Kan det här bara gå över snart? Jag orkar inte mer.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0