I väntrummet.

Detta rum

Hjälp.

Folk var fan drogpåverkade, nysande, hostande, sovande, snorande, snytande - och det värsta av allt: en tjej är helt grön i fejjan, och efter en tjugo minuter reser hon på sig och går till toaletten där det tydligt HÖRS att hon kräks. Massor. Sen sätter hon sig åter i soffan bredvid mig.

Jag dog. Jättemycket jättemånga gånger.

Man bara: what the hell is WRONG with you? Gå UT med magsjuka? Eller över huvud taget. Att kräkas offentligt är aldrig okej, bara om man är full (nej jag fattar det är inte okej då heller men ja) eller gravid. Men att vara sjuk och bara Oj hoppsan jag SPYDDE bland folk.

Hon gjorde mig mer nervös än heroinkvinnan. Hon var i alla fall seg och sprider inga luftburna sjukdomar - ventilerar fördomar fritt - medan kräk-kvinnan var som en tickande bomb.

Jag fick i alla fall komma dit och först tog de tempen på mig - 36,7 vilket är högt för att vara mig, men jag sa inget. Vad vet jag contre de oh-så-lärda? Jag snittar kroppstemperatur på typ 35 grader. Cool tjej.

Sedan fick jag träffa läkaren som var typ lika gammal som jag som tryckte på mina utslag (typ kan du ta fram skalpellen och klia lite medan du ändå är där) och log lite och luktade gott - jag luktade typ lik för jag har inte duschat ordentligt på hundra dagar (PUNKTTVÄTT) och hann inte borsta tänderna på riktigt innan jag hastade iväg.

Jag hatar underläget man befinner sig i hos en läkare. Det blir så där pinsamt när man själv typ har ställt sin egen diagnos och ska liksom kaxa med den mot någon som i 10 år har studerat ämnet Människokroppens Alla Jävliga Underliga Sjukdomar Och Annat Som Kan GÅ Fel.

MEN! Notera! Nota Bene! Jag hade faktiskt rätt. Det var det där ordet som börjar på U. Kommer inte ihåg. Men hon använde exakt samma ord.

Så fick jag i alla fall två tabletter att svälja efter att en elak sjuksyster stuckit hål på mitt finger och tryckt ut lite blod i ett rör och sen vänta i 40 minuter till för att se om tabletterna hade någon effekt. Det hade de.

Gött.

Nu dör jag av trötthet.