Kollade kontot och fick som vanligt en chock. Jag kände mig ju inte gladare eftersom att min lilla "hudåkomma" tvingade mig att köpa mer kortisonsalva. För 100 kronor. Och let me tell you, ett hundra kronor är riktigt mycket när man har lite pengar i lommeboken. Riktigt mycket. Så då blev jag ännu mer glad över min gratis middag. Det fick jag igår också, och jag är helt galet tacksam för det. När mina paras börjar rulla in (men när ÄR det?!) så ska jag bjuda alla jag känner på mat hela tiden. Oxfillar.

Så, jag hade tänkt att gå till en kiosk och köpa godis, men efter att ha sett kontot är jag inte så sugen längre. Dessutom har jag på ett eller annat sätt ändå fått godis varje dag. Nyttigt.

Jag kom ur mitt lilla hål också. Det krävs en kraftansträngning, för det är inte enkelt och räkmacke-glidigt att leva. Jag fick tvinga mig ur nedstämdheten och göra saker jag mår bra av. Bädda inte för att må dåligt. Gör allt i din makt för att må bra!Detta innebär för mig att jag måste:

• Äta ordentligt (jag har fortfarande en släng av att inte vilja äta när jag är lite ledsen).
• Träna (skön promenad idag)
• Umgås med fina vänner (två nya bekantskaper har börjat och jag gillar dem riktigt mycket!)
• Ta framtiden i egna händer och följ inte med den ström av människor som säger åt dig vad du ska göra.

• Klaga inte. Le mot livet så ler livet tillbaka. Man vinner ingenting på att klaga, istället förlorar man riktigt stort. Slutar man uttala negativa tankar högt slutar de så småningom att dyka upp i hjärnan.