Jag gick hemifrån ner till stan. I en och en halv timme gick jag bara, gick och gick och gick. Tills min sneda rygg dog, jag haltade som en vrickad häst och min ankel smärtade i varje steg. Jag kom fram till stan och köpte mig en Vecko Revyn, förra numret med Blondinbella på omslaget. Den tog jag med mig och satte mig på ett café mitt inne i stan, fast det låg bakom en kyrka så det var världens oas mitt i allt. Där satt jag vid en fontän på en caféstol och drack en latte. Pappa ringde och vi pratade lite om att skaffa vänner. Jag har ju bara varit här två veckor på tisdag, men jag känner att jag måste ha hundra vänner redan. Ångest på den.

Än mer ångest var det att prata med Edvard. Eller nej, så ska jag inte säga, men bara en grej. Han vet mer om vad Chrissy sa om mig än vad jag gör och han säger att C inte var så snäll mot mig som jag tror. Och jag tror ju inte det bästa direkt. Så... lite svårt det där.

Men det är i alla fall väldigt befriande att vara med Edvard, han är väldigt ärlig med allting och det är skönt!

Åhh jag vet inte. Jag är egentligen helt slut som människa. Jag försöker febrilt lyckas på jobbet och privat, det tar på krafterna!