Gårdagen och idag har tillbringats med C. Ehm ja. Jag är inte himlastormande förälskad, såklart. Saken är bara den - och det är nog så irriterande - det känns så bra. Det är så rätt och hemtamt att vara med honom att jag tappar andan. Det som jag gått och väntat på i ett år, att det ska kännas så bra med någon annan, har aldrig infunnit sig. Istället är det bara han som är så hemma. All stress och oro rann bara av mig när jag såg honom.

Übercorny, jag vet! Det är ju det som är så jobbigt, att jag är så fånig. Believe me, jag vill inte känna så här, inte alls.

*

Det är bara det att den personen i mig som jag har letat efter i ett år fanns plötsligt bara där. Det var som att äntligen skjuta upp över vattenytan och ta ett djupt andetag. Samtidigt märker jag ingen skillnad. Han är och har hela tiden varit i mitt huvud.