När det kommer till att oroa sig över saker man ännu inte blivit varse om så har jag blivit mycket bättre på att ta det lugnt.

Jag behöver inte ha en plan B för allting. Det löser sig när problemet väl har uppenbarat sig. OM problemet uppstår. För väldigt, väldigt många gånger oroar man nästan ihjäl sig över något scenario man målat upp i fantasin. Ett scenario som i mitt fall inte sällan slutar med att jag står utan hem och mat och alla hatar mig. Myndigheterna är på mig.

Just det är min största rädsla. Att få myndigheterna efter mig. Jag är så totalt livrädd för att få typ Kronofogden efter mig att jag betalar mina räkningar så fort jag bara kan. Jag skulle aldrig glömma bort en räkning eller bara helt sonika strunta i dem.

Men egentligen - jaha? Så OM jag skulle få dessa fruktade myndigheter efter mig? Vad händer då? Jag dör inte. Det är obehagligt, men det ligger ju i så fall bara hos mig själv, obehagligheten vill säga. Då är det ju jag som har byggt upp en rädsla. Knappast skulle de hämta mig i en grå skåpbil och tortera mig tills jag... betalade. De skulle heller inte döda mig, eller kittla mig tills jag kiknar av skratt.

Samma sak med fängelse. Jag är riktigt rädd för att göra någonting olagligt, så att jag skulle hamna i fängelse. Men om jag nu skulle hamna i fängelse, vad mer? Jag avtjänar straffet en tid.

Visst, det är obehagligt, det är inte trevligt, förenat med en stor del skam.

Ingenting händer däremot med min existens.

Det finns alltid tid för förbättring. Jag kan ändra mitt beteende om det skulle vara så illa att myndigheterna fick upp ögonen för mig eller om jag hamnar i fängelse.

Det är lite konstiga rädslor jag har egentligen.

Som någon slags gudsfruktan räds jag Myndigheterna (jag vet heller inte vilka de är) och fängelsestraff. Jag är en Laglydig Medborgare och vill inte göra någonting alls för att sticka ut. Inte synas eller märkas.

Men herregud LEV lite! Tänkte jag igår och köpte extremt billiga kläder. Bara två saker. Och fick genast så dåligt samvete över att jag lägger pengar som hade kunnat gå till god mat på kläder, att jag tänkte lämna tillbaka dem genast.

Ehm. Jag är 23. Mina pengar SKA gå till allt annat förutom mat. Jag ska festa upp dem, fika bort dem, shoppa dem väck.

Sånt får jag bara dåligt samvete av.

Okej babbel babbel.

Det jag tänker är att man ska aldrig oroa sig för det som kanske kan hända. Om man tar det lugnt, andas lugnt och tar allting som det kommer, slipper man så mycket oro och magont. Det ordnar sig.