Det börjar bli en vana det här, att vakna utvilad och pigg på söndagarna. Helt okej, men jag känner ändå att jag missar lite. Bara yttepyttelite. Jag tänkte på det igår, att varför jag inte ville gå ut och göra stan. Det är för att jag har gjort det. Många gånger. Och den trehundrade gången around när man tittar på klockan och den är 06.35 är det inte lika roligt längre. För man vet. Man vet att man inte kommer att vara pigg på hela dagen efter, och allting kommer gå i bakishetens tecken.

Som att äta McDonald's till frukost. Och dricka mängder av coca cola. Pizza till lunch. Sen mår man plötsligt så illa att allting kommer upp igen (I'm just sayin'!). Och så börjar det om. Värktabletter och vätska är ens bästa vän. Man tycker inte att det gör någonting att gå med mössa, mjukisbyxor och stilettklackar offentligt. Man ser ut som en panda; helt kritvit i ansiktet med kolsvart runt ögonen.

Det är även okej att sluta sina ögon för en liten powernap på första ställe man stannar till på.

*

Så jag måste säga att vara pigg och göra förnuftiga saker på veckans enda lediga dag känns bra. Nu vet jag inte om det i förnuftigt innebär att stanna i sängen hela dagen, för det är vad jag har lust att göra nu! Jag får se, har lite att göra idag.

Kram!