Tur har jag ändå. Jag måste påminna mig själv om det. Väldigt tursam på många, många sätt. För ett tag sen fick jag nästan gråtattack på jobbet. Först var det inne en kvinna i permobil, som bara kunde klä sig i mjukisbyxor av någon anledning.

Hon skulle iväg på en båtresa med en vän, hon gladde sig väldigt, och ville ha lite finare mjukiskläder. Men eftersom hon inte kunde resa sig upp och gå omkring och titta bland galgarna själv fick jag hämta och visa, hämta och visa. Slutligen hade hon valt ut de kläder hon skulle ha, och när hon var på väg ut önskade jag henne en trevlig resa, och hon såg så glad ut.

Hon var glad.

Jag är det inte?

Hon sitter i permobil och är glad. Jag står upp och surar. Vakna.

*

Mitt andra wake-up call var när en familj var inne i butiken. Mamma, pappa och tio-elvaårig dotter. De handlade kläder och pratade glatt. Alla log och var glada.

Dottern satt i rullstol. Med en sjal på huvudet. Inga ögonbryn. Mager som en sticka. Cancersjuk. Och hon log. Föräldrarna log. De köpte kläder åt sin lilla flicka. Sin cancersjuka lilla flicka.

Och bakom kassan stod jag. Med en halvmeter hår på huvudet. Med bekymmer som innebär att inte hinna till Vinmonopolet innan de stänger.

Jag fick tårar i ögonen när jag tog betalt av pappan. Han var så stolt. De var ute och shoppade kläder.

Fan för mig och mina icke-besvär. Fan för att man alltid jagar lyckan när man har den precis framför sig, nej, man har den i handen, hela tiden. Hela tiden, dygnet runt så har man lyckan. Man står, man andas, kan gå, har en familj, kan följa sina drömmar. Mitt liv ska inte ta slut.

Jag blir bara så ledsen på mig själv att jag inte uppskattar det jag har. Jag har vett nog att veta att jag borde uppskatta det, men i praktiken går det annorlunda till. Då blir noppiga strumpbyxor ett problem.

Jag hoppas jag i framtiden kan leva och vara glad över det, varje dag.