Imorgon får en av mina barndomsvänner barn. Hon tillhör den grupp på fem tjejer i samma ålder som växte upp på samma gata, vid en vändplan. Jag kan faktiskt inte tänka mig en bättre uppväxt, eller vändplanen är givetvis inte obligatorisk, men allting var så skyddat. Och även om allas föräldrar skiljde sig (hehe) så behöll vi den säkerheten i varandra. Vi har någonting oundvikligt som vi delar - vår bakgrund. Det är så skönt att de vet precis hur den gick till, i allt vi gjorde var alltid någon av oss med. Vilket gör att vi ibland bråkar om vems minne det egentligen tillhör.

Imorgon får alltså en av tjejerna barn, och även om jag har flera gamla vänner som skaffat barn och familj, är detta mer speciellt. Skillnaden är att jag är mer känslomässigt inblandad. Jag har själv sett henne som liten, vi har ritat och ätit mellis ihop vid samma bord.

Och nu är det hennes tur att ge den här lilla flickan som ska komma den trygghet som är så viktig. Jag blir imponerad, det är vad jag blir. Mest för att jag själv inte ens skulle kunna ge en myra trygghet.


Men faktiskt, så är jag lite avundsjuk. Imorgon ska hon få träffa den lilla sparkerskan för första gången ansikte mot ansikte. Få upp den förmodligen mörkhåriga lilla spättan på magen. Det är underbart.

Ikväll ska vi hem till henne på "barnvaka", agera något slags stöd mot någonting som vi egentligen inte har en susning om, hur det är att föda barn!