Ikväll har det blivit en trip down memory lane. Det slår mig att det är få år som jag minns som 2009. Jag minns alla de dagar som gått som om de vore igår. Jag kommer ihåg känslan av värmen, av tyg och av dofter. Och känslan av känslor. Jag minns samtal och drinkar. Det var enligt mig inte ett bra år, men det var ett år som definitivt stack ut. Jag minns när jag och Hanna åkte skridskor, hur skridskorna klämde åt mina tår.
Jag minns farmors död, och i och med det minns jag första seminariet i kandidatkursen. Jag minns min fina kisse Nellies död, och därför minns jag även min första tävling med Saga. Jag minns hur jag satt vid matsalsbordet och jobbade med uppsatsen, vad jag hade på mig och vilken duk det var på bordet.

Jag minns midsommar, hemma hos Isabel med mina käraste. Jag minns de som blivit mina käraste under året. Jag minns Fannys födelsedag, resan till Saint Tropez och allt den innebar.

Jag minns att jag kände den äkta förälskelsen, hur den svepte iväg mig och hur den fullkomligt förgörde mig vid dess slut. Smärtan var så fysisk och det enda ställe jag trivdes på var i mitt egna, trygga rum. Jag minns hur totalt innesluten jag var i mig själv. Under en väldigt lång period låtsades jag bara vara med i samtal. Jag kommer ihåg hur jag kände att avståndet mellan mitt jag och min "yta" var så långt.

Jag minns när det där avståndet minskade. Hur jag sakta men säkert upplevde mitt första riktiga skratt. Det där när jag inte var medveten om att jag gapskrattade. Det ospelade.

Jag minns när jag på riktigt uppskattade ett sällskap igen. Det är lustigt det där, vägen tillbaka från att ha blivit ordentligt ledsen är som vägen till att bli riktigt frisk. Man har riktigt hög feber, men plötsligt är det inte lika jobbigt att resa sig upp, man klarar av att gå ned för trappen. Sen kan man duscha utan yrsel, man återfår plötsligt viljan att byta kläder och till och med sängkläder. Samma sak är det här.

Jag kommer att tänka på en sak som pappa sa för länge sen. Om att man kan vara tillsammans med någon, men man ska aldrig förlora sig i någon, aldrig lägga sitt liv i dennes händer. Man ska alltid tänka på sig själv i första taget, och hela tiden ha som utgångspunkt att kunna klara av allting själv, utan att denna föremål för förälskelse är med i bilden. Det är faktiskt bra sagt.

Imorgon är jag klar med mina moment inom kandidatkursen. I ett år har jag jobbat med detta, med blicken riktad mot ett mål jag inte kunnat se. Äntligen är jag klar. Äntligen.

Nu väntar nya mål, nya personer (javisst, en dejt!), nytt år. Äntligen här också.