Vilken kväll, också! Det är inte utan att jag ibland känner mig lite ensam. Det är inget fel såklart, det gör man ju sådär lite till mans så att säga. Men ibland saknar jag ett visst, dumt C. Jag skulle ju aldrig erkänna det, eller jo det skulle jag visst. Det är så konstigt, för jag minns att jag var ledsen och ville absolut inte ha det på det vis som det var, men jag kan inte komma ihåg vad det var jag inte ville. Hur var det jag inte ville ha det? Varför var jag ledsen? Jag minns såklart bara roliga och bra saker. Och värmen. La chaleur. Det mest störande är att minsta lilla sak påminner mig; vi satt idag och tittade på en karta över Frankrike, och vi tittar på Nice och Côte d'Azur osv, och blicken vandrar uppåt, mot landet på S och staden på L. Lac Léman. Och hur mycket jag än vill så glömmer jag inte hur jäkla glad jag var. Hur förbaskat perfekt allting var.

Men det var det ju inte. Vad är det med denna krigsveteranspsykologin? Det spelar ingen roll. Men gud vad jag saknar det ibland. Jättemycket.