Finns det någonting härligare än att hitta en gammal dagbok? Det är den absolut mest värdefulla skatten att hitta! Alla gamla känslor, kärlekar, kompisar och problem som har stannat i tiden och lever kvar mellan de två vadderade pärmarna med en tecknad hästbild på framsidan. Nu inser jag dock att den inte var särskilt hemlig, eftersom att jag kunde dyrka upp låset med en hårnål. Vilken klassiker!

Jag kan inte annat än le när jag läser om mitt 14-åriga jag. All denna osäkerhet, all denna observation av omvärlden. Jag önskar (som alla säger) att jag kunde gå tillbaka, säga: du, det blir okej. Det är inte så farligt som du tror. Du har inte sett någonting än, världen är större än så här, problemen djupare. Men du har ännu inte sett det underbara av livet, alla gåvor, kunskap och vänner du kommer att möta. Så var bara lugn, det ordnar sig.

Samtidigt vet jag precis hur den där lilla tjejen i dagboken känner. Jag kommer ju tillbaka till det då och då. Osäkerheten är inte unik för någon tonåring, men heller inte för en mera vuxen.

Jag ska köpa en dagbok och fortsätta skriva. På det där intima, bara skriva till en fiktiv någon-sättet. Det är underbart. Och jag hoppas att jag om tio år återigen gå tillbaka och önska att jag kunde säga till den där 23åringen att det är okej, det är inte så illa. Du kommer att lyckas, din existentiella ångest är onödig.

 

Så, nu ska jag fortsätta plugga!