Drömmer mig bort till en tid då allt var möjligt, där allting låg framför. Mig. Det var som att titta på någonting otroligt, som om jag inte var där, jag såg det utifrån och mitt metajag gapade stort och klappade händerna. Känslan var fantastisk och jag har dessa små minnesbilder där kommentatorsrösten sa: det här är fantastiskt, kom ihåg detta nu.

På sistone är jag bara i mig själv, långt mycket längre in än vad jag skulle vilja. Nu ser jag allting istället med någonting mellan, som en glasskiva. Jag vill tillbaka till åskådarplatsen.

De spelas fort idag, jag vet inte varför. Och jag längtar så tillbaka. Jag vill ha det fantastiska, och på nåt sätt förstår jag eller min hjärna - snarare hjärtat i och för sig - inte varför jag inte kan få det. Jag vill ha åskådarplatsen, jag vill se det live igen, inte bara som repris. Repriser är alltid tråkiga. Jag vill ha känslan av att: vad kommer nu, kan jag möjligtvis bli mer överraskad?


If I begged and if I cried, would it change the sky tonight, would it give me some light? Should I wait for you to call, is there any hope at all, are you drifting by?


GAH det är så PATETISKT!!! Jag blir tokig. Det är by far den värsta känslan i världen, jag hatar det. Vad ska jag göra? Ingenting vill jag göra. Jag blir också tokig på dessa jävla filmer som rullar. Det finns vissa alternativ i hitte-på-världen som jag gärna skulle använda mig av, som i Harry Potter, där man kan dra ut minnena ur hjärnan och lägga dem i små kärl. Eller som i Star Wars, bara dra med handen över ansiktet och så är de borta. Eller i Heroes, där gör man något liknande.
För jag vill inte ha dessa minnen, de gör mig tokig. Små bilder som spelas upp i huvudet, hela tiden, hela hela tiden.

Förhoppningsvis bleknar de också. Det tar bara sån jäkla tid.