Inga självmordstankar, jag lovar! Men efter en lång tid av att bara ha givit och givit finns det inte så mycket kvar. De två sakerna jag tillbringat dagarna med har till slut sugit musten ur mig!

Uppsatsen blir nog klar idag, om jag kämpar lite. Sen skriver jag nog aldrig mera uppsats igen. Inte i svenska, aldrig om perspektiv. Det är intressant på en armlängds avstånd, men att gräva ner sig i det är alldeles för mastigt, i alla fall för mig baserat på den kunskap jag har om det. Skit i det, nu ska jag skriva klart den där förbannade jävla uppsatsen och bli klar någon jävla gång!

Men det andra då? Ridningen. Jag hatar att jag inte har inspiration. Eller jag har det, men ingen ork att liksom rida, och praktisera. Jag väntar med att stryka mig till tävlingen, men det är mest troligt att jag gör det. Jag trodde att jag släppt pressen på mig själv, men det var fel, igen har jag den där elaka rösten som i mitt huvud ser ut som en svart hund (inte Dandy då...) som säger: "du måste vinna! Hästen måste gå perfekt! Du måste bli placerad annars är allt jobb helt förgäves."

Tråkigt med de där rösterna, de där kraven. Men jag antar att man en dag vaknar upp och är 50 och de inte längre tillhör vardagen. Men herregud, blir man inte pressad på utifrån får man väl fixa det själv! He he.

Nu tar jag en paus från det och låter det vara, lusten kommer komma tillbaka, det  vet jag. Men tills dess får det bero litegrann. Bara vara lite.